Klara Fält 06.01.2024 09:001

Då kriget i Ukraina bröt ut kom det som en chock för många finländare, däribland Åbobon Else-Maj Suolinna.

Kriget bröt ut den 24 februari 2022 och två dagar efteråt var hon med då hundratals personer samlades vid domkyrkan för att protestera mot kriget och visa solidaritet med Ukraina.

Suolinna tyckte ändå att platsen kändes fel. Hon tyckte att det skulle vara bättre att rikta protesterna mot den ryska ledningens representation i Åbo: det ryska generalkonsulatet.

Hon gick hem och fixade ett plakat.

– Jag planerade egentligen inte så mycket. Jag tänkte att jag kanske skulle stå där ett par dagar, säger Suolinna.

Men efter att flera personer uppmuntrade protesterna fortsatte Suolinna komma till konsulatet så gott som varje dag. Det blev en vana och kändes viktigt.

”Kriget i Ukraina kom så nära”

Suolinna har ingen bakgrund som aktivist. Hon har deltagit i några fredsmarscher och gjort en del volontärjobb under åren, men under Ukrainakriget har hon blivit en känd Åboprofil, en av de mest aktiva i protesterna mot kriget.

– Kriget i Ukraina kom så nära. Dessutom var det lätt att ta ställning då Rysslands anfall var helt oprovocerat. Konflikten var lättare att förstå än många andra konflikter i världen. Och dessutom fanns det en konkret plats att demonstrera mot här i Åbo.

Åren som krigsbarn lämnade spår

Suolinna har själv varit krigsbarn. Som treåring skickades hon till Sverige. Hon anser att man har talat alldeles för lite om krigsbarn i Finland och det trauma som det orsakade barnen.

– Det fanns en konstig tanke om att syskon skulle skiljas åt för att man skulle anpassa sig bättre. Samtidigt skulle man inte anpassa sig för bra, för det skulle ju ändå vara temporärt.

Suolinna hann glömma allt om sitt hem i Finland och talade skånska då hon efter tre år fick komma tillbaka.

Hon konstaterar att erfarenheten som krigsbarn är en orsak till att hon känner så starkt för Ukraina, trots att hon inte har direkta kontakter till landet.

Under sin karriär som biokemist har hon studerat i USA. Där träffade hon judar som överlevt koncentrationslägren och flyktingar från Ungern. Under sommaren 1968 besökte hon en biokemikongress i Prag och fick uppleva optimismen där innan den sovjetiska invasionen krossade reformrörelsen.

Hennes vänner, som är födda i Karelen, drevs från sina hem i samband med andra världskriget, och hennes egna föräldrar evakuerades från Hangö under den sovjetiska ockupationen där.

Allt detta har bidragit till att Suolinna vill visa sitt stöd för Ukraina.

Konsulatets personal visade försiktigt stöd

Under protesterna utanför generalkonsulatet ignorerades Suolinna för det mesta av personalen. Hon upplevde aldrig aggressivitet eller hotfulla situationer, med undantag av sista veckan innan generalkonsultatet stängdes.

Då stod främmande bilar parkerade utanför, säger Suolinna som under sina protester lärde känna igen personalen och deras bilar.

– Medan jag packade ihop mina saker märkte jag att en man i en bil satt och stirrade på mig, och då jag hoppade på cykeln fick jag en känsla av att någon följde efter. Jag vet inte om tanken var att skrämma mig eller att få till en olycka, men det var obehagligt.

Men för det mesta fick hon protestera i fred. En del av personalen gjorde till och med försiktigt tummen upp för henne.

– En kvinna såg nästan ut att börja gråta då hon gick förbi mig. Även den ryska befolkningen är offer för situationen. Många anser att de borde visa om de är emot kriget, men det är ju inte så lätt på grund av regimen.

– Men å andra sidan levde väl de flesta i personalen på konsulatet ett gott liv i Finland jämfört med dem i Ryssland. De etiska frågorna är svåra. Vad är individens ansvar i det här?

Arkiv/Jean Lindén

Arkiv/Jacob Hjortman

Protesten fortsätter vid åstranden

Medan Suolinna protesterade utanför konsulatet spelade hon ibland ryska anti-krigssånger. En av dem har budskapet ”dags att gå hem”.

Sången fick dubbel betydelse i juli efter beslutet om att ryska konsulatet i Åbo stängs. Det är dags att lämna Ukraina och det är dags att lämna Åbo.

Suolinna tycker att beslutet att stänga konsulatet, som kom efter att Ryssland beslöt att stänga Finlands generalkonsulat i Sankt Petersburg, var rätt.

– Men jag det inte som någon stor seger.

Efter nedstängningen har protesterna fortsatt vid åstranden i Åbo. Stängslet med blommor, flaggor och andra föremål som uttrycker stöd för Ukraina står nu på Västra Strandgatan, ett stenkast från Åbo stadshus, nedanför de nio ukrainska flaggorna som staden hissade upp i oktober 2022.

Tanken är att de ska vaja där tills kriget är slut.

”Också en gammal tant kan göra något”

Numera brukar Suolinna stå där med en skylt i handen och tyst protestera en timme i veckan.

Tillsammans med andra fredsaktivister i Åbo koordinerar hon demonstrationer och de turas om att kolla att alla saker vid åstranden är i ordning.

Med tiden har en viss grad av pessimism smugit sig på Suolinna. Kriget får inte längre lika mycket uppmärksamhet och engarerar inte folk lika mycket som förut. I nuläget finns inget slut på kriget i sikte.

– Hur ska man hitta en lösning? Vi skulle behöva någon som Ahtisaari nu.

Suolinna vill ändå fortsätta med sina protester.

– Jag vill tro att en gammal tant som jag själv kan göra något. Man måste inte vara 20 år för att protestera, säger Suolinna och ler lite åt att hennes ålder alltid lyfts fram i tidningsartiklar.

Klara Fält
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln