Förflytta dig till innehållet

Att vrida och vända på energi

äldre man med intelligent blick

För tillfället försöker vi i Europaparlamentet få hela det så kallade sommarpaketet ihopsnört. Det handlar alltså om det jättelika reformprogram som kommissionen huvudsakligen kom ut med inför semestern senaste sommar och som ska sätta EU på en bana mot klimatneutralitet 2050. Men att få paketet klart är inte alldeles enkelt.

Svårigheterna beror på en mängd olika omständigheter. Storleken gör att det är svårt att se hur de olika delförslagen påverkar de olika medlemsländernas energistrukturer.

Den uppgiften blir inte lättare av att parlamentet har den (dåliga) benägenheten att skapa överlappande lagstiftning.

Samma – eller olika – lösningar på samma delproblem skrivs för säkerhets skull in i ett flertal lagstiftningar. Samtidigt har parlamentet fått en allt mera aktivistisk tendens: det viktiga är inte att åstadkomma lösningar, utan att framstå som tillräckligt långt gående.

Aktivistperspektivet är lite förförande – och förfärande. Hela aktivismens idé är att se på vardagen ur ett huvudsakligt och – ibland – allt annat uteslutande perspektiv.

Vi har alltså en social aktivism, som huvudsakligen vill överbrygga inkomstskillanderna mellan de europeiska länderna utan att riktigt beakta att de enskilda medlemsstaternas interna strukturer inte är anpassade efter den sortens stora inkomstöverföringar. Vare sig givarländerna eller mottagarländerna klarar av uppgiften.

Vi har en klimataktivism, som strävar efter att lösa klimatets alla trängande utmaningar på samma gång. Det är en vacker målsättning, men när man försöker förverkliga den utan att bry sig om hur olika energistrukturer medlemsländerna har, kan slutresultatet bli allt annat än det man eventuellt avsåg. Och här är det kanske skäl att beskriva utmaningen med ett konkret exempel.

På arbetsborden i parlamentet finns nu en utvidgning av utsläppshandeln. Det är lite på sikt det mest effektiva sättet att nå upp till klimatmålsättningarna. Men för tillfället börjar man känna av ett ökande motstånd. Alla vill vara klimatneutrala 2050, men nästan ingen vill stå för åtgärderna.

För Finlands del vore utvidgningen av utsläppshandeln till bostäder och privatbilism en ganska lätt genomförbar affär. Alla städer har sina fjärrvärmesystem och det är ganska lätt att i snabb ordning avskaffa fossila energibärare (läs fossilt kol och fossil gas).

Men i alla mellaneuropeiska länder där bostäderna värms upp med enskilda värmepannor i varje bostad, blir det här en synnerligen dyr affär. Och dyrast blir den i länder där man inte ens har haft något pris på koldioxidutsläppen.

Det som vi nu vrider och vänder på är hur hela den här reformen ska kunna anpassas, så att alla på något sätt bidrar effektivt till målsättningen – men utgående från medlemslandets villkor.

Det är de närmaste månadernas ihållande huvudvärk.

Observera att kolumnen är skriven före kriget i Ukraina bröt ut.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter