Att utreda så kallade krigsbrott är bortkastat – det är militärbefälet och Putin, som borde ställas till svars!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Krig. I Yles nyhetspodd häromdagen förklarade universitetslektorn i folkrätt vid Åbo Akademi, Mikaela Heikkilä , hur s.k. krigsbrott som skett under Rysslands krig mot Ukraina ska utredas och varför det är så viktigt för hela världen att krigsförbrytelser har konsekvenser.
Det första man frågar sig här är varför det talas om krigets lagar och brott mot dem när själva påbörjandet av ett militärt anfall ju måste betraktas som ett brott.
Eller är det kantänka helt rätt att föra krig och anfalla en annan stat?
Och att krigsbrottsutredningar skulle vara viktiga för hela världen är att ta till överdrift; för en stor del av världens befolkning är det nog egalt vad som sker i Ukraina – man ha nog av egna problem för dagen.
Och att hålla på att utreda detaljer i ett brott medan brottsverksamheten fortgår är absolut inte lika viktigt som att få slut på själva brottsligheten, dvs. kriget.
Och att få de krigsansvariga inför något slag av domstol är nog i det här fallet en rätt utopistisk önskan; för det krävs det ju att Ryssland fullständigt kapitulerar.
Så vad är då nyttan av att hundratals poliser, jurister och domare kartlägger tiotusentals ”misstänkta krigsbrott”?
Det offras otaliga arbetstimmar på att gräva upp kroppar ur gravar, försöka rekonstruera vad som skett. Och allt är ju slutligen bara en följd av att Putin skickat sin armé till Ukraina.
Resurser kunde faktiskt används på bättre sätt!
Den huvudansvariga för kriget och därmed följderna i form av s.k. krigsbrott är otvetydigt Putin, som gav order om invasionen.
Brottet han begått och begår är att sända ut soldater, inte bara yrkesmilitärer, utan också uppbådade medborgare, civila människor, för att döda och eventuellt bli dödade.
Vad är de flesta soldater annat än människor som blivit värvade, lurade, eller tvingade att gå i fält?
Inte blir de något slags robotar i och med att de klär på sig uniformer!
Människor är de liksom s.k. civila. Uppdelningen i civila och militära är minst sagt luddig, ett juridiskt påfund – ingen naturlag.
Att enskilda soldater, som verkar under omänskliga förhållanden och pressas till det yttersta, fått order att döda eller carte blanche av sin överordnade, kanske blivit hotade, hjärntvättade och drogade, slutligen kan begå hemskheter – det borde de inte dömas för.
Det är militärbefälet, som borde ha kontroll över läget, och Putin, som borde ställas till svars!
Men som Heikkilä konstaterade är det svårt att ”juridiskt hållbart” bevisa att personer i den högsta statsledningen begått s.k. krigsbrott och de ansvariga personerna kan lätt fly till länder som inte godkänner den internationella brottmålsdomstolens verksamhet.
Man börjar därför med dem som är lägst i hierarkin.
Det här är nog rättvisans och juridikens stora haveri. En naturlag är det att de starkaste och smartaste vinner över de svaga.
Det gäller i affärer, i krig och i rättsskipningen. Personer i svag ställning kan man däremot lätt komma åt och bestraffa.
”Man ska inte sälja skinnet förrän man har fångat björnen” och ”man ska inte sila mygg och svälja kameler” är ordspråk som de ivrigaste undersökarna av s.k. krigsbrott borde fundera över.
Men nu gäller det framför allt att få ett slut på kriget och där är juridiken tyvärr maktlös.
Jan-Erik Ingvall
Helsingfors
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.