Att ta emot stöd och att ge stöd
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Var och en av oss har sina livserfarenheter. De kan vara uppmuntrande men de kan också vara betungande eller rentav nedtryckande.
Varje individ är unik men mellan människor finns ofta beröringspunkter. Jag tänker speciellt på en situation där en person fått ett nedslående besked om en sjukdom.
I ett sådant fall försöker sjukvårdspersonalen berätta om sjukdomens symtom, behandling och prognos. Man får ofta riklig muntlig och skriftlig information. Det är svårt att tillgodogöra sig all information kanske för att ens första reaktion är oro för framtiden.
Man kan inte kräva att sjukvårdspersonalen skall kunna leva sig in i patientens situation och personalen arbetar dessutom under stark tidspress.
Inom sjukvården görs numera mycket för att en patient skall få en stödperson som har personliga erfarenheter av samma sjukdom.
Patienten kan då uppleva samhörighet med stödpersonen. Nätverk av stödpersoner upprätthålls ibland av patientföreningar.
På sjukhusens anslagstavlor finns kanske kontaktuppgifter till personer som kan vara stödpersoner. Man talar om att personerna ger kamratstöd (på finska vertaistuki).
Med ett mera omfattande begrepp talar man om erfarenhetsexperter, som kan berätta om sin sjukdom för andra med samma åkomma eller som kan ställa upp med inlägg om sin sjukdom vid infotillfällen.
Erfarenhetsexperterna kan också berätta om sin sjukdom för studerande inom hälso- och sjukvård.
Det viktiga för den som ger stöd är att kunna lyssna så att den person som behöver stöd får berätta om sina sjukdomsbesvär och fråga om dem.
Stödpersonen har kanske många års erfarenhet av sjukdomen och kan berätta om sina egna upplevelser av sjukdomen, ifall det önskas.
Stödpersonen bör inte vara dominerande och verka allvetande utan utgångspunkten är att den som önskar stöd får komma fram med sina frågor.
Jag har själv erfarenhet av en stödperson som villigt ställde upp för mig och kom med goda råd och rekommendationer.
I mitt fall gäller det en icke-livshotande, kronisk yrselsjukdom i innerörat (Ménières sjukdom) som hade pågått i många år.
Till sjukdomen hör plötsliga anfall av så kallad karusellyrsel, tinnitus och nedsatt hörsel. Efter balanstest, magnetröntgen etc. föreslog min läkare att jag skulle kontakta en patientförening.
Via föreningen kom jag i kontakt med en stödperson som varit till stort stöd för mig under flera år.
Det är fint att det finns frivilliga som ställer upp som stödpersoner. Jag har senare själv gett stöd till andra med samma sjukdom.
Jag har kunnat trösta dem med att sjukdomen med åren kan bli lindrigare, trots att man inte blir helt fri från den.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.