I somras förverkligade vi vår dröm att segla långfärd i Söderhavet. Det blev ett riktigt äventyr ombord på s/y Panacea, med besök i tre länder. Vi seglade totalt cirka 2 800 sjömil eller 5 200 kilometer.

För Anette var det här den första långa seglatsen på stora hav, det vill säga Korallhavet, som ligger i södra Stilla havet, via Torres sund till Indiska Oceanen. Jag har seglat långfärd till Svalbard sommaren 2011. Nu hade vi betydligt varmare väder då temperaturen konstant var cirka 26–30 grader. Även havsvattnet var väldigt varmt under hela seglatsen.

Timo Ketonen

De fina naturfenomenen till havs blev resans höjdpunkter. I synnerhet södra halvklotets stjärnhimmel hade en meditativ inverkan på oss båda.

Vi startade i Port Vila i Vanuatu, dit vi flög via Singapore och Nya Kaledonien.

Vanuatu skärgård 10–18.6.

Började med ett morgondopp i det klara vattnet vid Waterfront Marina i Port Vila. Det blev trots regnprognos en mera solig dag med tropisk värme, plus 25 grader och tidvis molnigt.

Besättningen visade sig vara en grupp likasinnade seglingsfantaster, men med helt olika bakgrund.

Här fanns vana sjömän och kockar med erfarenhet av finländska isbrytare, entreprenörer och sjöscouter med seglingserfarenhet från Auran Tytöt och Östersjön. Anette är speciallärare i S:t Karins svenska skola och hon hade tidigare seglat endast i Skärgårdshavet och till Visby.

Det gällde att anpassa sig för ett liv ombord under flera veckor, då vi både seglade och lagade mat själva.

Vi kastade loss i skymningen, som kom redan vid 18-tiden. Det är vinterhalvår i Söderhavet, så dagarna var betydligt kortare än i Finland.

Den första etappen på 140 sjömil seglade vi en stadig kompasskurs på 330 grader mot de nordligare öarna i Vanuatu skärgård, som består av omkring 80 vulkaniska öar. Vi höll en konstant fart på 7–8 knop i den varierande sydostliga vinden. Våggången var måttlig med en våghöjd på drygt en meter, men dyningen var lång jämfört med Östersjön.

Timo Ketonen

Skepparen och förste styrman i princip hade sextimmars vaktturer, men ockå en fyra timmars vakt som överlappade med besättningsmedlemmarna, som seglade i par med vaktturer på fyra timmar. Det blev alltså en vila på åtta timmar mellan vakterna, då vi lagade mat och gjorde diverse servicearbeten.

Privat

Vi ankrade vid ön Malekula efter 140 distansminuter.

Ankarviken innanför korallrevet bär det fina namnet Crab Bay. Att ankra inne i viken var spännande för en nybörjare i dessa vatten, eftersom infarten genom korallreven bara var ett par hundra meter bred.

Viken var omringad av frodig växtlighet. Vi såg flera fiskstim och bottnen kunde ses klart på åtta meters djup.

Ön verkade vara obebodd, även om vi såg rök från eldar en bit norrut. För 300 år sedan då kapten Cook seglade i dessa vatten hade röken förmodligen betytt ett besök i grytan, då det tidigare fanns kannibaler på öarna.

Nu fick vi i stället avnjuta delikat kycklinggryta med färsk ingefära, vårlök och nudlar.

Efter att ha försäkrat oss om att ankaret höll, med 50 meter kätting ute på åtta meters djup, var det plums i böljan den blå.

På kvällen besökte vi ön och samlades kring lägerelden. Vi hade köpt enorma lammkotletter och de tillreddes med ingefära, vitlökspeppar, färsk vitlök och timjan. Färsk vårlök kompletterade rätten med morötter stekta i olja med timjan och vi fick avnjuta utsökt rödvin från en av besättningsmedlemmarnas vinodling i San Francisco.

Följande morgon gick solen upp över ett lugnt hav. Vi hade närmare 1 300 sjömil kvar till vår nästa destination Port Moresby i Papua New Guinea. Avsikten med denna etapp var dock att skynda långsamt för att ha möjlighet att bekanta oss med Vanuatus skärgård.

Det blev morgondopp tillsammans med de jättelika sköldpaddorna som dök upp här och var.

Timo Ketonen

Vi besökte den lokala marknaden och köpte mest frukt och grönsaker, en del exotiska, men det gällde ju att passa på att prova på nya spännande smaker. På vägen tillbaka till piren mötte vi flera skolungdomar som glatt svarade på vår hälsning i kör med ”Good Morning”. Övriga turister syntes inte till.

Vi hissade segel för cirka 35 sjömil till paradisön Ratua. Här möttes vi av en strid ström och trots att vi seglade i endast fyra knop för blotta genuan, färdades vi i drygt åtta knop. Så starka strömmar var det i kanalen mellan de två öarna.

Vi tog i land på den privata semesterorten Ratua. På kvällen intog vi Captain’s Dinner på stranden vid ett långbord med vit duk. Vi åt jätteräkor till förrätt och utsökt fisk till huvudrätt. Vi firade vår kapten Tuomo Meretniemis födelsedag med stil.

Timo Ketonen

Färden genom den grandiosa skärgården fortsatte mot staden Luganville, där vi ankrade ett par sjömil utanför för att simma och utforska omgivningen. Anette lagade plättar och alla åt med god aptit. Det fanns till och med lite glass i frysen och plättarna tog slut på en kvart.

Följande dag körde vi för motor de några få sjömilen till Luganville. Jag passade på att ringa mor, dotter och son för att önska dem en trevlig midsommar. Midsommarveckan skulle vi tillbringa till havs, utan tillgång till mobilnät.

Det fanns en satellittelefon och VHF ombord för nödfall. Vi fyllde båtens samtliga vattentankar inför den långa seglatsen till Papua New Guinea.

Luganville–Port Moresby, Papua Nya Guinea, 19–27.6.

Denna etapp blev den mest spännande på grund av en stadigt ökande sydostlig vind och de allt större vågorna. Samt stormen, som inte fanns på väderkartan när vi startade från Luganville.

Det var stjärnklart de två första nätterna till havs och vi kunde se Vintergatan i all sin prakt. Även Sirius lyste klart i stäven och vi såg en månskära som på sydliga halvklotet är upp och ner. Likaså är Karlavagnen upp- och nedvänd. Tyvärr gick det inte att ta hyfsade fotografier av den sagolikt vackra natthimlen.

Timo Ketonen

Temperaturen höll sig kring 26–28 grader. Det var svettigt ombord, men den behagliga havsbrisen lät oss njuta av tillvaron på däck. Under veckorna till havs tvättade vi oss på däck i det salta havsvattnet, som knappt gav någon svalka. Salthalten är kring fyra procent och det gjorde gott för både kropp och själ.

Midsommaren firades i lugna tecken. När vi seglar långfärd dricker vi ingen alkohol. De krävande förhållandena kräver fokus på segling till hundra procent.

Vi revade storseglet på midsommarnatten. Det lugnade ned båtens gång genom de långa dyningarna. Vinden blåste nu allt kraftigare från sydost 16–20 knop, till och med 25 knop i vindbyarna. Den rådande kompasskursen var 290 grader mot Papua New Guinea.

Timo Ketonen

Seglatsen i Söderhavet var en enastående upplevelse och det var först nu vi insåg vad det innebär att segla på andra sidan jordklotet. Långfärd hade jag seglat, men aldrig så långa sträckor utan hamnbesök.

Vi var åtta vuxna och två barn, som inte var bekanta sedan tidigare på en och samma båt i flera veckor. Empati, humor och resiliens är nyckelord om man ska klara av att segla en längre tid till havs i ett större sällskap utan bekvämligheter.

Måndagen den 26 juni ökade vinden kraftigt. Jag styrde båten genom vindögat, ingen lätt manöver för blotta storseglet. Vi satte nytt fartrekord på 14,5 knop. Sedan tog skepparen Tuomo över rodret med kurs 305 mot Port Moresby med cirka 65 sjömil kvar. Vinden visade inga tecken på att mojna.

Klockan 22 var det dags att gå upp på däck för en sista nattvakt innan infarten till Port Moresby i gryningen. Första styrmannen Jusku gjorde ett nytt fartrekord för båten på 16,4 knop.

Timo Ketonen

Vindbyarna tog alltmer fart och vågorna spolade över däck och gav båten extra fart.

Vi mätte en vindhastighet på 50 knop det vill säga mer än 25 m/s, full storm.

Kaptenen beordrade nedtagning av storseglet, men trots det seglade vi alltjämnt upp till 14 knop i byarna. Det var det snabbaste jag någonsin seglat utan att ha hissat något segel! Det var bara toppen av storseglet som stack ut ur lazybaggen (segelkapellet på bommen).

Småningom vände vi inåt land och kom lite i lä under näset och korallrevet vid infarten till Port Moresby. Plötsligt råkade toppen av en monstervåg bryta just invid båten och hundratals liter vatten slog in i sittbrunnen, spolade över för- och akterdäck och rann in i akterkajutan och salongen. Ingen fara, men det blev väldigt blött ombord.

Jag somnade efter att ha bytt till torra kläder klockan två och steg upp klockan sex. Stormen hade bedarrat och solen sken från en nästan klarblå himmel. Det var som om vi vaknat upp på en annan planet. Klyschan om skillnaden mellan natt och dag var verkligen sann.

Efter att ha ankrat i hamnviken i Port Moresby tackade vi s/y Panacea och skepparen samt besättningen för en oförglömlig upplevelse. Seglatsen skulle fortsätta efter ett par dagars vila.

Öarna som idag utgör riket Papua New Guinea lydde under det holländska ostindiska kompaniet från 1660-talet. På 1790-talet tog brittiska upptäckare och valfångare över handeln på öarna.

År 1975 blev Papua New Guinea självständigt. Det är en svårstyrd demokrati med närmare sjutton miljoner invånare och 820 olika språk. Det finns 35 politiska partier och endast en premiärminister har klarat av att sitta hela mandatperioden på fem år.

Drygt hälften kan läsa och största delen av befolkningen bor utanför städerna. Landet är fattigt och oroligt. Det lönar sig inte att gå ensam på gatan och på kvällen kan man inte känna sig trygg.

Även om vi besökte en naturpark med regnskog och sällsynta djurarter rekommenderar vi inte Port Moresby eller Papua New Guinea som turistmål.

Port Moresby–Darwin, genom Torres sund, 29.6.–6.7.

Skepparen beslöt att vi skulle segla till Darwin i nordvästra Australien, i stället för direkt till Kupang i Indonesien. Snart kom vi in i Torres sund. Den totala sträckan genom de talrika korallreven och öarna där endast aboriginer bor är 150 sjömil. Det är förbjudet att stiga iland och aboriginerna lever isolerade från omvärlden med sina seder från forntiden. Aboriginerna utgör mindre än fyra procent av Australiens befolkning på närmare 26 miljoner. I Nordterritoriet utgör de dock närmare en tredje del av invånarna.

Timo Ketonen

Det smalaste stället i Torres sund är 2,5 kilometer brett. Vattendjupet i skrivande stund var endast 17 meter, då vi tidigare hade haft till och med 3 000–4 000 meter vatten under kölen. Vi hade seglat 285 sjömil under de två senaste dygnen. Nu var vi i australiska farvatten och i en helt ny arkipelag. Jag kunde se ett dussintal öar med blotta ögat, en del lägre med vita sandstränder och skog och andra med höga klippor.

Ännu en natt förlöpte lugnt. Vinden mojnade och Panacea saktade in till knappa fem knops fart vid midnatt. Dessutom var vindriktningen rakt från ost, vilket gjorde att vi måste styra söderut för att få lite fart. Lyckligtvis blev det mer vind på efternatten.

Måndagen den 3 juli blev vår första egentliga regndag. Regnet smattrade ned från den blytunga himlen i flera timmar. Bra tips för att hålla humöret uppe en blöt och regnig dag är att äta något gott, byta till torra kläder i frivakt (se till att kläderna är packade i en vattentät väska) och ha en bra bok att läsa eller ljudbok att lyssna till.

Menyn ombord varierade beroende på vem som var kock för dagen. Vi handlade tillsammans i hamnarna.

I alla hamnar kunde vi köpa färska frukter, kyckling, kött och grönsaker. Skepparen var dessvärre allergisk mot både fisk och nötter, vilket beaktades i menyerna.

På tisdagen inföll 4th July, det vill säga USA:s nationaldag. Båten bär amerikansk flagg och är registrerad i Delaware, USA. Således dukade vi fram en festmeny: Anette lagade en utsökt pasta bolognese med ingefära, gräslök, morötter och en god tomatsås med vitlök. Jag tillredde min specialitet till middag: jätteräkor med citrongräs, färsk ingefära och vitlök samt en kryddig sås baserad på chili och australienska tomater. Barnen ombord överraskade med en supergod chokladkaka med mörk choklad.

De kulinariska upplevelserna fortsatte följande morgon. Styrmannen Jusku serverade en delikat ”crocolette” till frukost. Krokodilsvans med ägg är en spännande kombination och hellre åt vi upp krokodilen än tvärtom.

Seglingen fortsatte fridfullt följande natt i stadiga sju knop mot Darwin. Då morgonen grydde hade vi endast ett dygn kvar, alltså drygt 150 sjömil. Det blev en dag med flera timmar av njutbar segling i fint väder. En flock med delfiner följde med båten i långa stunder och äntligen lyckades jag fånga en på bild.

Timo Ketonen

Under resans gång blev vi du med både varandra och båten. Det var faktiskt intressant att upptäcka hur tio personer som inte kände varandra sedan tidigare blev ett team med ett gemensamt mål: att både klara av att segla 2 800 sjömil och göra hela upplevelsen njutbar för alla.

Det mest intressanta fenomenet på denna etapp var den otroligt starka strömmen på tre knop i Dundas Sound, där vattnet ebbade norrut under fullmånen. Båtens fart saktade ned till blott 2,2 knop.

Under natten växlade ebb mot flod och då styrde Panacea medströms i 8,5 knop. I morgonvakten klockan 9 var det högvatten och farten var igen fyra knop.

Innan vi anlöpte Darwin seglade vi medströms igen i cirka åtta knop. Inte att undra på att Australien kallas för ”Land of Down Under” – allt är upp och ned här, inklusive vänstertrafik.

Darwin, Nordterritoriet, Australien 7–14 juli

Det blev ingen simtur i hamnbassängen, eftersom det bor saltvattenkrokodiler i dessa vatten. De kan bli 6–7 meter långa, lever upp till 70 år och kan äta upp en hel vattenbuffel på en gång.

Privat

Vi gjorde en utfärd till naturreservatet vid Wangi Falls och simmade i naturbassängerna vid vattenfallet. Det var varmt och skönt i vattnet och hela besättningen njöt för fulla muggar.

Det farligaste vi upplevde under hela seglatsen var de facto livet på land: det visade sig att en krokodil anfallit en man dagen efter vårt besök just vid Wangi Falls.

Det fick oss att tänka på farorna med djurlivet i ett obekant land.

Dessvärre upptäckte skepparen att en vant, det vill säga ett stag som håller masten uppe, hade fått en skada. Han måste beställa ett nytt stag som skulle anlända med landtransport från Sydney.

Detta skulle ta nio dagar och eftersom vi hade en tidtabell att passa beslöt vi oss för att ta flyget hem. Eftersom vi hade några dagar på oss flög vi till Bali för att besöka ännu ett ställe under detta äventyr.

I vår kommer Panacea att finnas i Karibien och vi ska mönstra på för en kortare seglats vintern 2024–2025. Vi har definitivt fått mersmak för långfärdssegling i främmande trakter.

Ur Anette Ståhls dagbok

”Någon skakar om mig försiktigt och viskar mitt namn. Jag slår upp mina trötta ögon och förnimmer endast mörkret omkring mig i kajutan där jag lyckats sova i några timmar. Det är dags för mig att ha nattvakten mitt ute på Stilla havet mellan ögruppen Vanuatu och Papua Nya Guinea.
Kryper yrvaken uppför trappan till sittbrunnen. Då jag väl är uppe på däck, öppnar sig det fantastiska himlavalvet ovanför, de oräkneligt många stjärnorna och
stjärnbilderna, och den mjuka fuktiga värmen omfamnar mig. Då blir jag än en gång påmind om vad som fick mig att överskrida min bekvämlighetszon och bege mig ut på detta oerhörda äventyr ute till havs. Det handlar om att våga, om att utmana sig själv och att ge begreppet äventyr ett nytt innehåll.”

Timo Ketonen och Anette Ståhl, bosatta på Lillandet och i Åbo

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln