Förflytta dig till innehållet

Att lyssna eller inte lyssna – det är frågan


När jag för länge sedan började jobba som journalist var jag imponerad av äldre kolleger som ställde komplicerade frågor. Med tiden gick det upp ett ljus för mig – att det inte handlade om frågorna, utan om konsten att lyssna.
Min sista kolumn för i år (och för alltid) ska handla om att lyssna eller att inte lyssna. Jag letade (googlade) lämpliga citat och valde ett av den franske författaren André Gide:
Allt har sagts förut, men eftersom ingen lyssnar måste vi hela tiden gå tillbaka och börja om från början igen.
Så är det, tänkte jag efter fem år som kolumnist. Jag har ju bara upprepat och upprepat.
Att lyfta fram missförhållanden är inte lätt när världen larmar, drunknar i katastrofer och dystopier. Det är svårt att höras och att höra. Nyanserna försvinner, sammanhangen blir suddiga.
Konsten eller viljan att verkligen lyssna har ersatts av mekaniska försök att ”pejla stämningar” i gallupar som ger sken av att man vill gå på djupet, ut bland människorna med ett journalistikens ”vad tycker du?” och politikens ”vad tycker ni?”
Det ska helst vara svartvitt och enkelt. På ena stranden står de goda och på den andra de onda. Rika/fattiga, fula/vackra, människor som förtjänar att få hjälp/människor som inte förtjänar det.
En minister söker svar på instagram, ställer en fråga som handlar om lagar, konventioner, om barn: vad tycker ni – ska vi, ska vi inte?
Det svindlar för ögonen.
Man formar uppfattningar genom att välja vem man lyssnar på, hur man lyssnar eller inte lyssnar. Det är också möjligt att skenlyssna och tänka på annat.
Vårddebatten behöver fotfolkets röst, säger Sirpa Wrede, professor i sociologi vid HU, i en intervju. Med fotfolket menar hon vårdarna, personalen, patienterna. De som berörs av besluten och som involveras i verksamheten. Både personal och patienter borde höras på ”ett riktigare sätt”, säger hon. (Hbl 3.12)
Wrede har bland annat forskat i hur vårdpersonal och läkare orkar i sitt arbete. Och hon har så rätt i det hon säger. Det finns många värdefulla perspektiv som kunde bidra till goda eller bättre beslut. Bara nån skulle lyssna.
Så jag ropar i megafon (för hörbarhetens skull) från min utkikspost i sjukhuskorridoren där jag möter kolleger, patienter och anhöriga: kunde det vara annorlunda om någon hade lyssnat bättre eller lyssnat överhuvudtaget?
Till exempel: När arkitekter och ingenjörerna ritar nya ålderdomshem verkar det i vissa fall som om de inte hade haft en aning om vad som praktiskt borde fungera i en sådan byggnad – som att ta sig över trösklar, att få sängar ut och in genom dörrar, att ha ändamålsenliga utrymmen för hygien (så kallade sköljrum) som underlättar arbetet för personalen och som minskar risken för infektioner.
Hade det sett annorlunda ut om arkitekterna hade lyssnat på fotfolket?
När patienter inom den specialiserade sjukvården remitteras till en kommunal bäddavdelning uppstår ofta problem. Det blir köer eftersom det finns för få platser – trots att behovet talat sitt tydliga språk i många år.
Hade sett annorlunda ut om tjänstemän och politiker hade lyssnat på fotfolket?
När platsbristen är ett faktum börjar vissa kommuner skicka sina medborgare till andra kommuner. Och när anhöriga och vårdare opponerar sig mot det här vill ingen lyssna på dem heller, istället blir de tillrättavisade: detta ska ni inte lägga er i.
När bristen på vårdare får allt tydligare konsekvenser borde de viktiga frågorna ställas till dem som kunde besvara dem direkt: Varför lämnar vårdarna sin bransch? Varför vill unga inte utbilda sig till vårdare?
Hur kunde vi lösa det här på riktigt?
Om takten är den att man faller, aldrig hinner återhämta sig, ständigt går med känslan av att inte kunna göra jobbet ordentligt – samtidigt som man bär ett stort ansvar och vet att man får stå till svars om nånting går fel – då bleknar de goda sidorna, de som alltid har lockat människor till vårdyrket.
För i grund och botten är vårdyrket ett bra yrke, det är omväxlande, givande, människonära, det är brett, ingen dag är den andra lik, det kan ge upplevelser som är som livet – svåra och sorgliga men också djupa och glada.
Så jag säger som professorn: Lyssna på fotfolket, lyssna på forskarna och försök den vägen skapa goda ramar och förutsättningar. Det kommer att ge avkastning, både mänskligt och ekonomiskt. I längden gynnar det alla.
God jul!
Patricia Bruun
sjukskötare och journalist

Dela artikeln

En kommentar: “Att lyssna eller inte lyssna – det är frågan

  1. Christel Pakarinen skrev

    Snälla, skriv gärna fler kolumner… jag tycker så om dem. Fridfull helg.

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *