Att leva är att förtäras av sin egen existens
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I matbutikerna började julgodiset slumpas ut till halva priset redan på julaftonskvällen. Inte långt efter det kunde man hitta fastlagsbullar och Runebergstårtor i butikernas och konditoriernas sortiment, och för bara någon vecka sedan plockades påskäggen och memman fram i min lokala matbutik. Men i kyrkan har vi inte hunnit fira klart julen riktigt än. På söndag firas kyndelsmässodagen, vilken markerar slutet på jultiden.
Som barn var rymden något av det mest spännande jag kunde föreställa mig. Solen, stjärnorna, planeterna, supernovorna, galaxerna och de svarta hålen. Så långt borta, så mystiska, så fascinerande. Det kändes som ett självklart yrkesval, att bli rymdforskare.
Det fanns ändå ett par saker som talade mot att jag skulle få kalla det yrket mitt i framtiden. För det första kom det nog inte på fråga att jag själv skulle åka till rymden. Jag har aldrig tyckt om att åka de största och snabbaste attraktionerna på nöjesfälten, och ja, att åka rymdraket, det måste ändå vara snäppet värre än den fyra meter höga ”fritt fall-attraktionen” mina vänner lurade mig att åka med på, när tivolit besökte min hemstad Karleby.
För det andra kom matematiken och fysiken inte helt naturligt för mig. Jag fick kämpa mycket för att klara proven, och det var därför som jag i högstadiet en gång för alla skrotade min dröm om att bli rymdforskare. Så då blev jag präst istället. Det är väl ungefär samma sak?
När jultiden avslutas på kyndelsmässodagen firar kyrkan ljuset. Ljuset är livsviktigt för mänskligheten, och för livet överlag. Det är på grund av ljusets nödvändighet som den bokaktuelle fysikern Julia Ravanis kallar ljuset för ”både fysikens och filosofins fundament”.
Under de första århundradena av kyrkans historia var välsignelsen av de ljus som skulle användas under det kommande året en viktig händelse under kyndelsmässodagens gudstjänst. Också idag kan ljuständning i olika former förekomma i kyndelsmässodagens liturgi. Jesus beskriver sig själv som världens ljus, och det påminns vi om varje gång vi i bön tänder ett ljus exempelvis för att komma ihåg en avliden vän.
Varje människa bär på en del av världens ljus inom sig. När vi ser på våra medmänniskor med kärlek kan ljuset få lysa på ställen i vår värld som annars präglas av mörker. Vad som händer den dag då vi tar vårt sista andetag kan ingen med säkerhet säga, men på sätt och vis finns det ett hopp även i det okända.
Men att vara ett ljus är inte helt ofarligt. Det kan bara uppfylla sin funktion ifall det brinner och på så sätt förgörs. Detsamma gäller solen och stjärnorna. De kan endast uppfylla sin funktion genom att lysa, för att sedan en dag skjuta ifrån sig sin sista stråle av ljus. Samma öde som stjärnorna går också vi människor till mötes, en dag blir vår sista. Att leva är att förtäras av sin egen existens.
Ravanis menar att universums fysiska mörker genom rymdens expansion redan för länge sedan övervunnit ljuset. Trots detta är kyndelsmässodagens budskap att Världens Ljus är det enda ljuset som inte förtärs av sin egen existens.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.