Att lära ut, lära in och samarbeta kring havet i en digital värld
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi är inne i en snabb digital samhällsomvandling.
När pandemin för ett år sedan slog till sände den chockvågor genom världen som vände upp och ner på vårt sätt att mötas, kommunicera och samarbeta inom mer eller mindre alla sektorer av samhället, såväl som i vårt vardagliga liv.
Vi har dock genomgått en otrolig adaptering till en ny digital situation, så även inom utbildnings- och forskningssektorn.
Hos exempelvis Åbo Akademi sker undervisning och forskning fortfarande i huvudsak på distans där vi med hjälp av nya digitala lösningar genomför såväl avancerade laborationskurser som större konferenser och forskningssamarbeten med olika intressenter och representanter från samhället.
Inte helt oförväntat ligger Finland i topp när det gäller denna samhällsomvandling.
Närmare bestämt på sjätte plats i världen enligt den årliga jämförelsen av ”Network Readiness Index” som har framtagits av tankesmedjan Portulans Institut i Washington DC i samverkan med Unesco.
Livet och samhället går trots pandemins framåt, och framförallt väntar inte havets miljöutmaningar på att vi människor skall organisera oss.
Visst har något beslut, aktivitet, projekt eller process som har med kunskapsförmedling, datainsamling eller planering av havets tillstånd ställts in eller skjutits på framtiden, men jag upplever det som ytterst motiverande att så många även på bästa sätt har förverkligats.
Ett exempel på detta är arbetet med ett förslag till ambitiöst åtgärdsprogram för havsvården för 2022–2027 där målet är en god miljöstatus i den marina miljön.
Denna typ av process, som organiserats av Miljöministeriet, NMT-centralen samt Finlands miljöcentral, kräver samarbete bakom kulisserna men framförallt även omfattande offentliga diskussioner.
Den första februari hölls en sådan diskussion då förslaget lades fram för samråd, det vill säga för kommentarer från allmänheten, och som pågår fram till den 14 maj.
På ett förtjänstfullt sätt hölls ett cirka två timmars inledande, interaktivt webbinarium via onlineplattformen Teams för runt 300 deltagare.
Ett sådant möte skulle för något år sedan, i bästa fall streamats på nätet från en plats i Helsingfors utan möjlighet att kommentera direkt. För att vara säker på att få sin åsikt hörd skulle deltagarna alltså ha behövt ta sig till plats och ställe, något som knappast skulle ha dragit 300 personer.
Nu insamlades från mötesdeltagarna även tankar och idéer kring de framlagda åtgärderna med hjälp av enkla digitala opinionsundersökningsverktyg som till exempel ”Mentimeter”.
Det finns många exempel på digitala anpassningar som vi gör idag, men låt mig ge dig ytterligare ett från vårt tvärvetenskapliga och internationella forskningsprojektet ”ECOTIP”, som handlar om förändringarna i Arktis marina ekosystem.
Vi diskuterar just nu hur vi på bästa sätt skall kunna förverkliga en doktorandkurs där studerande från våra 16 partners runt om i världen skall kunna delta.
Vi, som så många andra utbildare, behöver ta ställning till om vi kan genomföra kursen som en hybridvariant, det vill säga några deltar på plats andra via nätet, eller om vi förverkligar den helt virtuellt.
Vi har även i och med världssituationen behövt tänka om när det gäller hurudan kunskap och expertis vi behöver utrusta framtidens havsexperter med.
I och med den snabba mediabaserade och faktaifrågasättande värld vi nu lever i, räcker det inte med att vi bara lär ut vetenskaplig fakta, utan studerandena behöver även så kallade ”mjuka färdigheter”, det vill säga samarbets- och övertalningsförmåga och emotionell intelligens.
Det betyder att vi behöver lära ut, och i de flesta fall själva lära oss, nya verktyg för diskussion, samarbete och kommunikation som passar både för situationer i det riktiga livet som virtuellt.
Till exempel kan det handla om allt från att lära sig göra en kort informativ populärvetenskaplig video, till att argumentera så att din kunskap tas in i beslutsprocesser, eller till att förstår olika synpunkter och inkludera dessa i lösningsmodeller för havet.
För att stärka dessa ”mjuka kompetenser” är den uppsjö av digitala verktyg som tagits fram och gjorts mer användarvänliga under det gångna året en guldgruva.
Såklart finns det även många negativa aspekter med denna digitala värld vi nu lever i. För att nämna några, så är ensamheten och oron kring pandemisituationen i vardagen, arbetet och studierna påfrestande.
De virtuella mötena som går att genomföra och hoppa mellan med endast några klick på tangentbordet, gör oss utmattade.
Men jag upplever trots det att vår digitala värld ger oss en verklig chans och nya effektiva verktyg att gemensamt jobbar för att lösa de globala utmaningar vi står inför, speciellt när det kommer till havet.
“Vårt hav i förändring” är en serie kolumner skrivna av forskare i Miljö- och marinbiologi, samt profileringsområdet Havet, vid Åbo Akademi. I texterna beskrivs hur Östersjön och livet i havet fungerar och förändras, vad vi kan göra, och vad som redan görs, för ett friskare hav.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.