Förflytta dig till innehållet

Att känna, älska och äga

Ruth Illman.

”Allting får du och allt kan du skänka, krafter och tid.”

Det är lätt att låta sig provoceras av textraden i Psalm 189 en dag i början av september då livskarusellen snurrar som snabbast. Både det akademiska året och skolåret har precis börjat, kalendern ser ut som ett överlastat lapptäcke av möten, föreläsningar och deadlines omlott med familjelogistikens nya utmaningar – rentav en och annan resa.

Visst, jag ska skänka både krafter och tid, allt jag har av bådadera. Men räcker det till, och vad blir över?

Ändå är Psalm 189 en av de vackraste i vår psalmbok. Inte förstod jag det då jag som sjuåring sjöng den i Björn-Olof Mårtenssons barnkör i församlingshemmet. Då tyckte jag visserligen att titeln, ”Herren är i sitt heliga tempel”, var en spännande inbjudan till äventyr och sagoslott, men melodin var ju så tråkig.

När min mamma sedan, tjugo år senare, föreslog att vi skulle sjunga den på första dotterns dop, såg jag ändå på texten igen, med nya ögon.

Min mamma ägde ett tolkningsdjup som ingen annan; för henne var texten om hjärtat som finner sitt fäste, om vila, tvekan och tröst klarsynt och löftesrik.

Men för mig är djupet i texten inte lika uppenbart. ”Allting får du” – alla vet vi ju att det inte är så! Vi får inte allt här i livet: inte allt vi vill ha, inte ens allt vi behöver eller har rätt till.

I augusti fick jag delta både i ett dop och i en konfirmation. Vilken ynnest att vara tillsammans med kära människor, ansikte mot ansikte, och se hur ögonen glimmar på ettåringen och femtonåringen som rörs av stundens allvar och vet att det här är en dyr och viktig stund i livet.

Vid dopet sjunger vi en annan älskad psalm, ”Jag lyfter ögat mot himmelen” (492), och jag anar en insikt som hjälper mig att tackla också den andra psalm jag försökt komma till rätta med.

”Tack för allt gott du mig ständigt ger, att känna, älska och äga” inleder vi den fjärde versen, och jag tänker på de nyanser som orden möjliggör.

Kanske jag inte får allt jag vill ha i bemärkelsen att äga det, hålla det fast, rå om det och bestämma över det. Men då återstår möjligheten att känna och älska – det goda, vackra och meningsfulla, människor omkring mig, värderingar och strävanden – utan att äga dem. I den bemärkelsen kanske jag faktiskt får allt?

Jag landar i tanken att den här utmanande meningen i Psalm 189 nog måste förstås som en helhet och i sitt sammanhang.

Att få och att skänka vidare hänger ihop, och det gäller att våga lita på att jag får mer då jag skänker, krafter och tid. Psalmversens följande mening ger fäste åt en sådan tillit: ”Fri ifrån rädsla och bördor och tvekan går du i frid.”

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter