Förflytta dig till innehållet

"Att i den situationen tro att man kan överleva väl som en avskild enhet, kan visa sig vara en farlig illusion"


Efter år av intensiva diskussioner har det brittiska parlamentet röstat – med förskräckande siffror – om hur man ska lämna EU.
Något egentligt svar fick vare sig Theresa May eller Storbritanniens medborgare.
Alternativet i omröstningen handlade om att acceptera överenskommelsen EU erbjöd.
Därmed är det inte ännu sagt hur slutspelet kommer att gå.
En sak vet vi.
Den 29 mars närmar sig och tiden håller helt enkelt på att rinna ut.
Dessutom finns det ett annat ”bäst före-datum”. Kring skärtorsdagen ska listorna för Europavalet vara klara.
Om Storbritannien inte då har beslutat sig för hur man sköter frågan har vi ett nytt problem: om det då inte finns ett klart beslut är landet fortfarande med i EU och har rätt till sina platser i Europaparlamentet.
Rörigt så att det förslår.
Men låt oss spekulera.
Det finns ingen riktigt fungerande majoritet i det brittiska underhuset.
Det innebär att landet driver där strömmen i politikens fåra är starkast.
Men var strömmar det?
Delvis strömmar det grumligt vatten i allmänt förekommande beskyllningar om att alla tänkbara strukturella problem beror på EU.
Den fåran driver Storbritannien mot ett oorganiserat slut på medlemskapet.
Men det finns också andra strömmar.
Den kanske mest avgörande frågan med tanke på röstsiffrorna i omröstningen var det som har kallats ”the Irish backstop” – det vill säga regeln om att det inte får uppstå en gräns mellan Republiken Irland och provinsen Nordirland.
Det uppfattades som ett intrång i brittisk territoriell suveränitet.
Håller britterna fast vid det, driver strömfåran dem i riktning mot det som har kallats Norge+.
Den lösningen skapar en motsvarighet till Norges ”halva medlemskap” – man betalar men deltar inte.
Plustecknet innebär ett handelsavtal, som innebär att det inte finns någon gräns på den irländska ön.
Men kanske det under förhandlingarnas gång har gått upp ett ljus för en del britter.
Storbritanniens utmaningar i en modern värld började ganska snart efter världskrigets slut.
1956 uppvisade redan pundet alla tänkbara svagheter.
Sextio år senare har världen förändrats grundligt.
I den världen klarar man sig inte utan att anpassa sig till en global ekonomi.
Att i den situationen tro att man kan överleva väl som en avskild enhet, kan visa sig vara en farlig illusion.
Det var alltså inte bättre förr och vi i EU behöver varandra.
Men i ett samhällsklimat där en stor del av den offentliga diskussionen snurrar kring förenklade sanningar är det viktigt att minnas att världen har blivit bättre och att det har skett på basis av ett växande samarbete.
I kölvattnet av hela Brexit-spektaklet har vi i värsta fall ett land i spillror, miljontals EU-medborgare med oviss framtid och ett pund som inte ens är i närheten av vad det en gång var.
Vi har inte råd att inte lära oss av verklighetens lektioner.
Nils Torvalds 
Ledamot av Europaparlamentet (SFP)

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter