Att biträda i ett brottmål — vem har berättat vad och vilka skriftliga bevis finns det?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Att biträda en person i en brottsmålsprocess avviker till vissa delar från att biträda i en civilprocess.
Alla advokater torde ha ett eget sätt att ta tag i uppdraget oberoende av vilken typ av uppdrag det gäller.
Den första åtgärden för alla är att med kunden diskutera händelserna som ligger som grund för åtalet eller misstanken.
Hur ärendet därefter framskrider beror på biträdet. Jag kan endast berätta hur ärendet framskrider då jag tar hand om ett uppdrag gällande brottsmål.
Om uppdraget inte kommer in så tidigt som möjligt utan först i det skedet tingsrätten redan fastslagit datumet för huvudförhandling, dvs. rättegångsdatumet, är det viktigt att snabbt få ta del av förundersökningsprotokollet.
Vanligtvis blir man tvungen att beställa det då kunden inte fått det av polisen.
Ur förundersökningen framgår det vem som berättat vad och vilka skriftliga bevis det finns i ärendet.
Efter att ha tagit del av förundersökningen kan man bygga upp en strategi och överväga om det behövs tilläggsbevis för att stöda kundens ärende.
Ur ett taktiskt perspektiv är de skriftliga bevisen ett säkrare val än den muntliga bevisningen, dvs personers berättelser under huvudförhandlingen.
Det vad ett vittne sist och slutligen berättar då hen hörs i rättsalen är alltid mer eller mindre osäkert.
De flesta som hörs i rätten är nervösa.
Att bli hörd i en rättsprocess under ed tas allvarligt.
Då både svarande och målsägande sitter i salen och lyssnar på vad vittnet berättar är situationen för vittnet ofta ytterst obekväm.
Då de flesta brottsmål gäller händelser som dessutom skett för länge sedan, ibland till och med för flera år sedan, är det klart att vittnet kan bli osäker och minnet svika.
Det att svarande, målsägande och vittnen dessutom sitter i rättshusets väntsal tillsammans före ärendet kallas in för handläggning kan även ha en viss inverkan på vad vittnet vill berätta. Detta är något man som biträde är tvungen att beakta på förhand och upplysa kunden om.
Ett skriftligt bevis är alltså säkrare eftersom dokumentet inte ändrar under processen, vilket däremot en vittnesberättelse kan göra.
Men oftast räcker det ändå inte enbart med den skriftliga bevisningen för att bekräfta att kundens påstående är rätt. Då är man tvungen att trots allt ty sig till den osäkra personbevisningen. Att man vinner ett mål är därmed aldrig solklart.
Förutom att ta del av protokollet för att bygga upp en strategi är det viktigt att även kunden tar del av förundersökningsprotokollet.
Kunden är den viktigaste informationskällan och expert i sin sak eftersom hen varit på plats då händelserna ägt rum.
Huvudmannen kan komma på för hen fördelaktiga fakta som inte beaktats i förundersökningen.
Före jag avgör om det lönar sig att höra en person kontaktar jag personen för att bilda mig en uppfattning om vad hen de facto vet om ärendet.
Det är i detta skede viktigt att hålla sig neutral och endast utreda vad personen vet eller inte vet.
En person som ska bli hörd får under inga omständigheter bli utsatt för påtryckning eller manipulering.
Då jag avgjort vilka personer som skall höras från min huvudmans sida skickar jag till dessa personer i mån av möjligheter en lista på frågor jag tänker fråga dem under huvudförhandlingen.
Detta hjälper personerna att förbereda sig inför hörandet och gör dem kanske mindre nervösa.
Man hoppas att dylikt handlande kan göra huvudförhandlingen lite lättare för huvudmannen och dennes vittnen.
Även fast det finns skriftliga bevis så kan tyvärr åklagarens ord väga tyngre, speciellt då åklagaren och domaren känner varandra personligen. Ett fall där den åtalade befann sig på arbetet när den påstådda misshandeln i hemmet skulle ha skett blev en fällande dom för den åtalade, bara för att åklagaren tyckte (obs, helt utan bevis, inget hade ju hänt) att åtalet kan styrkas. Inte riktigt rättvist. Men det slutade med att hovrätten förkastade domen.