Ylva Perera tar moderskapet som det kommer – en blöja i taget

Innan Ylva Perera blev mamma för ganska exakt fem månader sedan hade hon aldrig skött om barn. Hon hade träffat småbarn, men aldrig bytt en blöja.

När hennes son Noa föddes var hon beredd på en rätt enformig vardag med samma rutiner dag ut och dag in. Men det blev varken så tråkigt, eller svårt, som hon trot.

– Det gäller att vara i stunden, för du vet ändå inte hur nästa stund blir. Så i stället för att tänka på de miljoner blöjor man kommer byta, får man ta de en blöja i taget.

Den här blöjfilosofin har Perera fått tillämpa många gånger. Föräldraskap är aldrig förutsägbart, än mindre mitt i en pandemi.

”Tacksamt läge att bli småbarnsförälder”

Perera tycker själv ha haft tur.

När hon fick veta att hon är gravid i mars i fjol, befann sig Finland i brytningsskedet. På det första rådgivningmötet och det första ultraljudet hindrade coronarestriktionerna hennes man Adrian från att följa med.

Varför Perera hade tur, säger hon, är att tajmingen ändå råkade sig bra. Under hösten var det ännu möjligt att delta i gravid yoga. Hon och Adrian kunde gå på en förberedande Arbiskurs.

Graviditeten var både planerad och inte. Händer det så händer det, var deras inställning, och så hände det plötsligt.

– Det är ett egentligen ett tacksamt läge att bli småbarnsförälder. Nuläget är nästan som anpassat till det. Baren stänger precis då jag ändå är trött och vill hem.

Allt går inte att styra och komplikationer kan uppstå oavsett. Hela föräldraskapet är en lång lektion i att lära sig leva med maktlöshet.

För mycket information kan stressa

Numera anses gravida löpa risk för allvarliga symptom ifall de insjuknar i covid-19. När Perera var gravid talades det ännu inte så mycket om sådant. På rådgivningen lyftes coronan inte upp som ett särskilt orosmoment.

Det här tror Perera är bra – för många uppmaningar och restriktioner kan skrämma upp och stressa, vilket har sina egna följder.

Hon hoppades hon inte skulle bli förkyld så hon inte varit tvungen att föda omringad av vårdpersonal klädd i ”rymddräkter”, och att Adrian skulle få vara med vid förlossningen (det fick han). Så mycket annat oroade sig Perera inte för, gällande just coronan. Däremot blev hon i början rätt nojig över alla riktlinjer och påbud som gravida kvinnor överöses med i dag.

– Listan man får av rådgivningen är flera sidor lång, och innehåller både rätt intuitiva saker som att undvika alkohol och rökning, och otaliga smågrejer som lakrits och rooiboste.

Också här insåg Perera att det ibland är bättre att släppa kontrollen, åtminstone lite.

– Allt går inte att styra och komplikationer kan uppstå oavsett. Hela föräldraskapet är en lång lektion i att lära sig leva med maktlöshet.

Hormonspiralen gjorde mer ont än att föda

För all information som finns tillgänglig, är det också mycket som inte diskuteras så brett. Till exempel icke-medicinska smärtstillande alternativ vid förlossningen. Och att föda i badkar.

Perera kände till att det finns två badkar på ÅUCS, men det var inget hon hade planerat göra – dels för att hon förstod hur liten chansen var att ett av dem skulle vara lediga.

Vattnet gick någon vecka i förtid, mitt i kyrkan den första advent, under hennes mosters installationsceremoni som kaplan.

Kanske var det meningen, säger Perera skämtsamt, och hänvisar till de många prästerna i hennes släkt.

Följande dag bar det av till sjukhuset. Där erbjöds Perera ett badkar. Varför inte, tänkte hon, vatten har en smärtstillande effekt. I rummet var belysningen dämpad, inte som de sterila sjukhusrummen. Perera skulle gärna se fler badkar på kvinnokliniken.

– Jag tycker det är bra att föda på sjukhus, med kunnig personal till hands om något går fel. Men det är bra att påminnas om att graviditet inte är en sjukdom.

Visst var det smärtsamt att föda, säger Perera. Men inte mer smärtsamt än att lägga in en hormonspiral som 21-åring.

Inga mammagrupper

Födseln var ett annat brytningsskede i samhället, och när Perera och Noa kom hem från sjukhuset hade det redan ändrat form. Till exempel var stora tillställningar som den i kyrkan nu inte längre tillåtna.

Perera säger att hon saknat mammagrupper och familjecaféer. Ändå har hon än en gång haft turen att föda strax innan hennes goda kompis födde sitt barn. Tillsammans har de kunnat träffas och umgås.

Jämställdhet i föräldraskap handlar ofta om materiella förutsättningar.

Pereras föräldrar som bor i Åbo hör inte till någon riskgrupp, så dem har hon och Noa också kunnat träffa.

Likt kontorsmöten har barngrupper flyttat online. Babyrytmik via Zoom är bättre än ingenting, säger Perera, men inte heller samma sak.

– Hela den sociala biten är ju borta, barnen kan inte interagera med andra barn.

Jämställdhet inte en millimeterstock

Trots att hon är föräldraledig följer hon regelbundet med forskarseminarier via jobbet. Så är hon med i en läsecirkel, och skriver lite kolumner. Det är skönt att också göra annat än mammarelaterat.

Adrian är författare på heltid, och har därför möjlighet att vara med i vardagen mer än om han jobbat niotillfem. På gott och på ont, säger Perera: också han måste få ha något eget.

När jag frågar om jämställdhet, svarar Perera att hon inte vill mäta rättvisa i millimeter, eller låta principer vinna över praktiskhet: Att amma är enklare för henne än att pumpa, Adrian har alltid varit den i paret som skött större delen av hushållsarbetet.

– Men visst har vi också haft ideal som kommit till korta. Vi tänkte turas om med nattningen, men Adrian klarade inte av skrikandet, så nu sköter jag det. Viktigaste jämställdhetsindikatorn för mig är att båda kan känna sig någorlunda fria. Fast det är lätt för mig att säga, i vissa fall måste man kanske verkligen sätta sig ner och räkna.

Så har paret heller inte den klassiska konstellationen där mannen tjänar mer, säger Perera.

– Jämställdhet i föräldraskap handlar ofta om materiella förutsättningar.

Mors dag och andra traditioner

Perera säger att hon ännu inte märkt att de traditionella rollerna i parförhållandet stärkts i och med barnet.

På tal om traditioner…

Hur känns det att fira din första mors dag?

– Konstigt. Jag har inte glömt att jag har ett barn, men jag har nog inte riktigt förstått att jag är mamma.