Vrålet som slår hål på vanans makt

I Svenskfinland är motsvarande påminnelse daterad till 22 november. Detta datum 2017 startade tidskriften Astra en sluten grupp på Facebook för kvinnors berättelser. På nolltid fick den tusentals medlemmar. Ett år senare utkom en del av berättelserna i en bok som heter som uppropet, ”Dammen brister”.

Det var en chock att läsa facebookberättelserna. Först var det mängden. Men vissa var också obearbetade, illa skrivna, skrivna genom gråt och vrede, i stor brådska. Intrycket av att den skrivande tryckt på publiceringsknappen fort, fort – innan hon hann ånga sig. Det fanns en fruktansvärd ensamhet i de här historierna.

Gruppen svarade med värme, genast och stort. Men just det momentet finns inte kvar i boken. Den garanterar anonymitet för vittnet – och även för dem som är berättelsernas förövare. I ett samfund som det finlandssvenska kan faktiskt anonymiteten vara en garant för sanningshalten. Men det medför stort ansvar. Kan attityderna förändras om det inte finns just några konsekvenser alls för dem som begått handlingarna? Det får vi se. Det tål i alla fall att påminnas om: #dammenbrister är ett löfte om att tystnadskulturen är under avveckling.

Man minns också de hånfulla kommentarerna om att kvinnor bokfört klumpig ragg som metoo. Och männen som MED SÅ HÄR STORA BOKSTÄVER meddelade att de aldrig mer skulle krama någon, alla bara missförstod ändå. Men jag tror att alla rätt väl vet var gränsen går. Om inte annat kan man se det i den andras ögon, om man vågar titta där.

Det gäller bara att bli medveten om vad för slags uppfattningar man är påverkad och formad av. Att tänka på det blir någon gång ett måste. Att det inte alltid är lätt står tydligt skrivet i Ebba Witt-Brattströms ”Historiens metoo-vrål” där hon kapitel för kapitel kopplar vittnesberättelser ur litteraturen till dagens diskussion. Men allra först måste man (kvinnor och män) frigöra sig från ett patriarkalt medberoende och förstå vad det är man läser.

Det är en tuff och krävande text. Det intressanta med att exemplen är litterära är att man får syn på komplikationerna i vem som ges ordet, vem som får berätta. Traditionen att ignorera kvinnor som berättar om övergrepp av män är lång och mäktig. ”Ungmös ord ska ingen tro”, sägs i Hávamal. ”Berättar du, ska jag säga att du ljuger”, säger en som setts som en helt vanlig kompiskille i en dammenbrister-historia.

En hel del i ”Dammen brister” kvalificerar för polisanmälan, men det finns mycket som sker under samma rubrik som förstås inte gör det. Det sataniska är ju att det kan gå bra att trakassera utan att det blir flagrant olagligt. Den smarta filmen ”Tottumiskysymys” tar fasta på det. ”Vanans makt” skulle vara ett bra svenskt namn på den.

Filmen består av episoder där kvinnor/flickor utsätts och förödmjukas. Ibland är det enkelt att se hur situationen eskalerar, ibland styrs uppmärksamheten mot det grötiga och glidande. Otäckast är episoden med flickan på skolväg i buss (eller var det spårvagn?). Två killar mitt emot blir allt mer påträngande med skratt och kommentarer, händer söker sig närmare, klart hotfulla. Ingen medpassagerare tittar bort, alla ignorerar bara.

Efter föreställningen på Diana i måndags ordnades diskussion med några som gjort filmen och en representant för Miehet ry, en nybildad mansorganisation, feministisk, står det i deras program, godkänt i fjol på internationella mansdagen, den 19 november. Biljetterna tog fort slut, utrymmet var för litet för det visade intresset. Och fast det var irriterande att bli utanför är det också lätt att hurra högt för det.