Vitsvanshjortarna sprider fästingar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Fästingmängden i Åboland har ökat explosionsartat. Djuraktivisten Britt-Marie Juup skriver i sin insändare "Inlärt hat mot djur" (ÅU den 30 juni 2020) lite föraktfullt att en del "sakkännare" uttryckt sig i media om att rådjur och vitsvanshjortar är den största orsaken till att fästingarna ökar. Hon anser fästingökningen bero på klimatförändringen.
Klart är att fästingarna trivs bättre om vintrarna är varmare. Men utan den enorma ökning av mängden värddjur skulle den otroliga ökningen av fästingmängden knappast ha varit möjlig. Jägarna älskar hjortarna. Frågan är sen vad det kostar för oss alla andra att vi håller oss med en invasiv art endast för att några enstaka gubbar ska få ha lite kul med sin bössa på fritiden.
Och "sakkännarna" är i själva verket vetenskapliga experter som parasitologen, docent Margaretha Gustafsson vid Åbo Akademi. Det lönar sig att läsa vad hon skrivit. På vissa håll i världen har man fått bukt med fästingproblemet genom att skjuta bort värddjuren. I Finland kunde man göra ett kontrollerat experiment exempelvis på Själö med att avlägsna vitsvanshjortarna och hålla dem borta från ön och kolla om fästingmängden minskar. Ett sådant experiment skulle producera kalla fakta.
Jag har i den egna familjen haft allvarlig borreliosis och i bekantskapskretsen både invalidiserande borreliosis och kumlingesjuka. Har därför inga varma tankar om vitsvanshjortar. Men något inlärt hat mot dessa djur är det knappast fråga om, bara en uppgiven känsla av att ingen gör något åt hjortproblemet utan alla bara snackar.
Då jag i höstas var på väg hem i mörkret från en countrykeikka hoppade en hjort precis framför min bil så jag var mycket nära att köra av vägen då jag väjde instinktivt. Bakom mig hade jag tunga instrument och förstärkare. Om jag hade rammat ett träd kunde jag ha krossats.
Jarl Ahlbeck