Visst behövs verbal stenkastning
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Vi bygger inget samhälle genom att kasta sten på varandra” är rubriken för Sandra Bergqvists insändare (ÅU 27.2).
Och hon understryker konstaterandet i det sista stycket: ”SFP:s linje har och kommer alltid att vara att vi genom samarbete och diskussion bygger vårt samhälle. Inte genom att sätta sig i eget hörn för att kasta sten på andra.”
Eftersom det ännu inte handlar om bokstavlig verksamhet, utan om symbolisk, tänker jag mig att det nog behövs stenkastning också, eftersom diverse samarbeten och diskussioner kan ha katastrofala följder för livslevande människor, individer av kött och blod.
Hur ska man kunna försvara ”det goda, det rätta” om det inte finns rum för empati och omsorg om samtliga finländare och i Finland boende personer, det vill säga de människor som är samhället.
För att få sin röst hörd behövs det stenkastning också. Väckarklockor.
Dessutom kan det vara på sin plats att kasta sten i glashus mellan varven, att omvärdera ställningstaganden.
Nu befinner vi oss ändå i en situation där stenar de facto rullar.
Sten läggs till sten läggs till börda. Regeringens politik – som alltså verkar hackad i sten, utan pardon – är en kvarnsten om halsen på åtskilliga medborgare.
Eftersom regeringen Riikka Purras sax klipper till i odemokratisk anda, somliga ska lida mer än andra, är det i praktiken så, att vissa människoliv är mindre/mer värda än andras.
Vi har alla bara ett enda liv på kontot och varje dag är värdefull.
Om Finlands duktigt högervinklade regering inte inser, att avklippta människoliv aldrig fås igen, hur man än sparar och minskar statsskulden – ja då behövs nog verbal stenkastning, antingen man sitter inföst i ett hörn eller tar barrikaden i besiktning.
Hellre åsiktsstenkastning än bugande för utdelning av gravstenar...
Hellre stenar av ord än hjärtan av sten...