Vinster eller välfärd? – Det handlar om ett vägval för Svenskfinland
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En välfungerande offentlig primärhälsovård är det bästa sättet att garantera rätten till vård.
Det är också ekonomiskt det effektivaste alternativet på lång sikt.
Snabb tillgång till vård och läkare bidrar till bättre hälsa hos befolkningen och minskar behovet av dyr specialhälsovård.
I dagsläget saknar välfärdsområdena arbetsro och investeringsmöjligheter.
Om vinstintresset fortsätter prioriteras kommer välfärdsstaten att stå inför en existentiell kris inom kort.
För tillfället driver regeringen Orpo en ideologisk kamp mot den offentliga vården.
Detta hotar också välfärdstjänsternas tvåspråkighet.
Om vinstintresset fortsätter prioriteras kommer välfärdsstaten att stå inför en existentiell kris inom kort. Vi anser att det är dags att vända skutan.
Ett helt nödvändigt beslut är att ge välfärdsområdena mer tid att täcka underskotten.
Målsättningen borde vara en lag om sju dagars vårdgaranti, vilket redan uppnås med råge i Sverige där en medicinsk bedömning görs inom tre dagar.
I stället för att styra medel till ett ökat beroende av storföretagen inom vårdbranschen kunde man allokera pengar till ett genomförande av vårdgarantin.
I praktiken skenar nu kostnaderna i välfärdsområdena i och med nyttjandet av inhyrda läkartjänster, äldrevård och köpen av privata barnskyddstjänster.
I Egentliga Finland har exempelvis nedläggningshot för skärgårdens välfärdstjänster fått ortsbor att stå på barrikaderna eller samla namn för fungerande primärvård.
Medan SFP kritiserat välfärdsområdet i Egentliga Finland Varhas brister och nedskärningar har SFP nationellt och också i välfärdsområdets styrelse yrkat på mer sparåtgärder i snabbare takt. Hur det här går ihop är svårt att förstå.
På lördag 8.3. klockan 15.15 presenterar vi vår pamflett ”Ett politiskt alternativ för Svenskfinland” på Konstens hus i Åbo.
I den berättar vi om konkreta alternativ, men visar också att SFP prioriterar skattelättnader åt de allra rikaste finländarna istället för språkliga rättigheter, fungerande tvåspråkiga vårdtjänster och bred acceptans för det tvåspråkiga Finland, även bland finskspråkiga. Strategin är riskfylld och problematisk.
Vi hoppas att Svenska Folkpartiet kan ompröva den linje som alltmer framstår som ohållbar, kortsiktig och motsägelsefull.
Det går inte längre ihop att totalt underminera välfärdsområdena i den nationella politiken och samtidigt trovärdigt kritisera välfärdsområdena för brister i vården.
Vi hoppas att man efter valet kan samarbeta konstruktivt för bättre svenskspråkiga tjänster både i välfärdsområdet och nationellt.