Vill SFP begå harakiri?

Politik. Som medlem av Vänsterförbundet önskar jag ingalunda SFP:s undergång, eftersom det inte skulle förbättra svenskans ställning. Å andra sidan är det viktigt att Svenskfinland inte är en enpartistat, så att finlandssvenskarna förutsätts lämna politiken åt de finskspråkiga. Konkurrens mellan olika ideologier är en viktig del i ett samhälles vitalitet. Detta gäller också Svenskfinland. Därför känner jag mig fri att framföra synpunkter gällande SFP:s rådande nödläge.

Den springande punkten i dagens diskussion är att Anna-Maja Henriksson inte inser eller vill medge att det var ett misstag att föra in SFP i regeringen med Sannfinländarna, vilket fått väljarstödet att rasa.

För att rädda SFP borde partiet lämna (i praktiken fälla) regeringen. Henrikssons avgång var nödvändig, eftersom hon begått detta misstag. Ingen kan påstå att en regering där statsministern överlåtit skötseln av de humanitära frågorna åt Sannfinländarna inte bedriver sannfinländsk politik.

Otto Anderssons slingrande i Veganyheterna 23.2 klockan 17 i fråga om den planerade Pushback-lagen var ett bottennapp. Att fälla regeringen behöver inte betyda opposition för SFP. Centerpartiets ledning kan inte vara så galen att den tror att man undgår ett nytt valnederlag om man nu går med i regeringen. Förhoppningsvis väljer SFP en ordförande som inser att avsluta regeringsäventyret. Dessvärre tycks de nuvarande kandidaterna inte ifrågasätta partiets regeringsmedverkan.

Vad jag är ute efter är dels den nuvarande regeringens avgång, dels att denna regering inte blir den sista med SFP, eftersom nästa riksdagsval hotar att bli en slutkatastrof för partiet om man sitter kvar i Orpos regering valperioden ut, någonting som jag alltså trots min egen partipreferens inte önskar.

Risto Nurmela

Pargas