Vill du komma in?

Kyrkan står mitt i byn och dörrarna är öppna. Kyrkklockorna ringer och påminner alla och envar om att nu är det dags att komma till kyrkan.

Men det är inte så många som styr stegen mot kyrkan. Inne i kyrkan finns det gott om plats och de som sitter där sitter glest. Det här är en vanlig helgdag på många håll i vårt land.

Personalen skrapar sig i huvudet och undrar hur i all världen man ska kunna locka flera människor till gudstjänsten.

Inom centralförvaltningen skriver man en ny strategi som heter Öppna dörrar, varpå någon frågar om dörrarna öppnas inåt eller utåt?

För mig är det självklart att dörrarna står öppna för att bjuda in, men någon annan tolkar det kanske som en möjlighet att lämna ett instängt och unket rum.

Många av de som rör sig utanför kyrkobyggnaderna känner inget behov av den verksamhet som försiggår inne i kyrkorna och de som är inne i kyrkorna har svårt att förstå varför så är fallet. Själv har jag funderat en hel del på den här frågan.

Jag tycker ju inte att det är så stor skillnad på folk och folk. Många som aldrig kommer till gudstjänsten känner ändå en stark tro och gemenskap med Gud. Det är bara kyrkans sätt att strukturera upp saker som känns obekvämt.

Man frågar om det måste vara så där som det alltid har varit? Skulle man inte kunna göra på nåt annat sätt?

Visst kan man göra på andra sätt, men samtidigt finns det en styrka i att hålla fast vid det som samlat och burit kristna under två tusen år.

Vi behöver kanske flera sätt att vara församling? Vi behöver kanske flera som vill göra saker tillsammans? Kanske du har en idé som du vill vara med och förverkliga?

Den här sommaren kommer jag och mina kollegor att gå ut på gator och torg och delta i marknader.

Vi anställda ska vara där vår församling är, inte bara stå inne i kyrkan med öppna dörrar och vänta på att någon kommer dit. Vid marknadsståndet kan det vara lättare att börja ett samtal och ställa frågor.

Skillnaden mellan dem som brukar vara inne i kyrkan och de som sällan söker sig dit är väldigt liten. Alla bär vi på en inre längtan efter att bli sedda, hörda och älskade. Alla brottas vi med livets stora frågor.

Alla bär vi på känslor som tacksamhet, förundran, glädje, ilska, ångest och rädsla. Alla har vi ett behov av att få sätta ord på det vi upplever. Alla behöver vi en gemenskap och ett sammanhang.

Kom gärna och säg hej, när vi ses i marknadsvimlet – för vad vi än tror så är vi rätt lika du och jag ändå.

Jag önskar dig det finaste jag vet – Guds rika välsignelse!