Vilket är dagens språk för fred?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Något aktuellt och realistiskt om rubriken förmår jag inte skriva, envar må själv tänka till om vårt nuläge.
Men jag beklagar det språk som så misshandlas dagligdags. Upprustning kallas försvar, kärnvapen är våra vänner, landets hopp tror på militäruniformen. Till ett annat språk återgår min tanke än så gärna…
År 1887 gav en polsk idealist och doktor, Ludwig Zamenhof, ut sitt livsverk: Esperanto. Lingvo internacia.
Esperanto blev ganska populärt för att det var lätt och bekant, bekant för att ordförrådet var europeiskt, lätt för att allt grammatikaliskt besvärligt var förenklat.
En del språkforskare ansåg att esperanto inte beaktade det europeiska tänkesättet, latinet, tillräckligt. Det ledde till språket occidental, som småningom utvecklades till interlingua efter andra världskriget. Låt oss jämföra de första raderna ur Fader vår:
Esperanto: Patro nia, kiu estas en la ĉielo, sankta estu Via nomo,
Interlingua: Nostre Patre, qui es in le celos, que tu nomine sia sanctificate;
Latin: Pater noster, qui es in caelis; sanctificetur nomen tuum;
Svenska: Fader vår som är i himmelen, helgat vare ditt namn.
Zamenhof själv växte upp med språk som jiddisch, polska, tyska och ryska runt sig.
Jag har mött små barn som haft esperanto som modersmål. Föräldrarna har träffats på esperanto och det har blivit ett hemspråk.
Han såg ett enda övernationellt språk som lösningen på alla konflikter. Likaså trodde han på en gemensam religion, Homaranismo, mänsklighetstro.
Esperanto hade en viss framgång och än i dag hålls internationella möten i och om språket.
Man räknar med att åtminstone över en miljon är bekanta med språket och ett tusental har det som modersmål.
Jag har mött små barn som haft esperanto som modersmål. Föräldrarna har träffats på esperanto och det har blivit ett hemspråk.
En lite konstig upplevelse är det om man tänker intellektuellt och lingvistiskt. Men visst fungerade det.
Den gemenskap som esperanto ger är sympatisk och något av grundarens idé om en fredlig jord finns ännu i bakgrundskulturen. Esperanto betyder den som hoppas.
Konkurrensen mellan de konstgjorda språken var hård i början av 1900-talet.
Språkforskarna engagerade sig.
Förgrundsgestalten för esperanto i Finland och Esperantoförbundets hedersordförande var Ekenäsfödde professorn och diplomaten Gustaf John Ramstedt.
Han var specialist på altaiska (ostasiatiska) språk och skrev den första koreanska grammatiken.
Lustigt nog var hans bror, Åbofödde Armas Zakeus Ramstedt, med om att utveckla konkurrenten occidental – interlingua. Här blev det knappast en fredlig kommunikation!
I dag är det engelska språket som expanderar. Ska det ge fred och gemenskap?
Vem vet, hoppas kan man alltid även om jag tror på språklig mångfald.
Saluton y Feliĉan kristnaskon!
Här kan du läsa fler kolumner av Leif Höckerstedt.