Vilket ansvar har skolan att motivera eleverna till rörelse och på vilket sett kan föräldrar uppmuntra
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vad kan vi göra för att motivera ungdomarna till mer rörelse?
För lågstadieelever är all form av rörlighet naturlig. På rasterna ser vi barn som aktivt deltar i all form av rörlighet. När sen högstadietiden nalkas stängs plötsligt allt av. Vad beror det på? Vilket ansvar har skolan att motivera eleverna till rörelse? På vilket sett kan föräldrar uppmuntra? Kan vi kanske föregå med gott exempel? Kanske själva låta mobilen ligga kvar till förmån för lite motion?
Att utbildningsstyrelsen minskar på antalet gymnastiktimmar från 3 timmar per vecka till endast 2 timmar per vecka vid övergången till högstadiet är mer än beklagligt. Att gymnastiken som tidigare varit ett valbart tillvalsämne för elever i årskurs 8 nu tagits bort är lika beklagligt. Där har det gått riktigt snett.
Vi får ibland höra om lata tonåringar som inte orkar röra på sig. Men varifrån kommer modellen? I dag har vi ingen aning om vilka färdigheter som krävs inom framtidens utbildning och arbete.
Det som vi med säkerhet vet är att all form av rörlighet är bra för vår kropp och knopp. Att vi genom att röra på oss även stimulerar hjärnan och dess lagringskapacitet. Allt detta är inte några nyheter precis. När vi nu vet dessa saker, varför då skära ner i gymnastiken? Det är ämnet som på riktigt kan förebygga ohälsa på alla plan. Finns forskning som kan vittna om faktum att den fysiska rörligheten gynnar all annan inlärning. Att åtgärda det här och öka gymnastiklektionernas antal tror jag är en nödvändig och viktig sak. Varför inte kombinerat med mental träning?
Risken finns att motivationen minskar om gymnastiken ges lägsta prioritet. Högstadiets början är en kritisk tid, låter vi det där gå åt skogen är det lätt hänt att mobilanvändandet övergår till ett beroende. Vill vi ha det så?
Frågan har riktats till Olli Pekka Heinonen på utbildningsministeriet, så även till generalsekreterare Christel Björkstrand. Generalsekreterarens svar var att frågorna var viktiga och hon skulle ta upp dem med skolidrottsförbundet och diskutera igenom vad som mer kunde göras. Heinonen har valt att inte svara alls.
Maria Sten