Vilka mönster ser vi i historien och i vår samtid?

Jag har de senaste veckorna fortsatt med mitt arbete kring afroamerikanska alten Marian Andersons konserter i Finland mellan 1930 och 1934. Forskning bjuder ju ofta på överraskningar och min avhandling har flera gånger tagit en ny sväng på grund av nytt material jag hittat, eller på grund av nya insikter.

En av dessa insikter handlar om svarta personers närvaro i det finska musiklivet, som jag skrev om i min förra kolumn. En annan stor insikt är hur 1930-talets politiska klimat syns även i musiklivet och musikkritiken. Jag hade inte på förhand föreställt mig att det under en så kort tid som fyra år kunde ske märkbara förändringar, men genom att följa hur vissa recensenter skriver om Anderson är det uppenbart att rasismen hårdnar.

Betraktar man tiden fram till 1939 och skriverier även om andra svarta sångare är skiftet ännu tydligare. Vissa recensenter fortsätter på sin sakligt balanserade linje, medan andras texter allt oftare innehåller rasistiska glåpord eller nedlåtande kommentarer.

För en historiker handlar arbetet om källor, att bedöma tillförlitligheten i olika dokument och texter, och att förstå sig på källmaterialets möjligheter och begränsningar. Men historiker sysslar även med kontext. Enskilda händelser eller dokument har sitt ursprung i ett särskilt historiskt ögonblick, men historiker skapar en uppfattning om sammanhanget.

Den kontext forskaren väljer präglar perspektivet. Olika mönster framträder, beroende på det sammanhang vi väljer. Den här känsligheten för kontext – och valet av kontext – bär jag med mig också då jag betraktar vår samtid.

Ett exempel på detta är förtroendet för minister Wille Rydman. En stor del av den mediala uppmärksamheten fokuserade på frågan om opposition–regering.

Däremot skulle jag se att ett könsmaktperspektiv hade varit mer belysande: Enligt Statistikcentralens siffror från 2023 har var tredje (33,7%) kvinna i Finland upplevt våld, hot om våld, eller sexuellt våld i parrelationer. Mer än hälften av alla kvinnor (57%) har upplevt fysiskt våld, hot om våld eller sexuellt våld under sitt liv. 16% av kvinnorna har blivit våldtagna.

En person som Rydman kan fylla kraven på ordet ”redbar” bara i en verklighet, där samhället normaliserar och bagatelliserar olika former av våld och övergrepp mot kvinnor. Det är föga förvånande att av de 92 ledamöter som röstade för förtroende för Rydman var 62 män.

Även avvisningslagen är ett exempel på en fråga som ser väldigt olika ut beroende på hur vi väljer kontext. Vi kan välja att se att det handlar om nationens säkerhet – och då gå så långt som att tänka att vad som helst är tillåtet om det är i ”nationens intresse”.

Själv har jag svårt att tro att detta är den primära kontexten för den här frågan. Som många kommentatorer har påpekat, löser avvisningslagen egentligen inte problemet med instrumentell invandring och hybridpåverkan, utan skapar bara nya problem.

Den kontext jag skulle se som relevant är att både Samlingspartiet och Sannfinländarna redan länge velat försvaga grundlagsutskottets ställning. Det går inte att frånkoppla diskussionen om nationens säkerhet från olika partiers långtgående ambitioner och från det faktum att regeringsprogrammet är uttalat rasistiskt.

Ryssland är ett reellt hot, men jag följer med växande oro den utveckling som skett i politikers och allmänhetens syn på rättsstaten på bara ett drygt år.

Med 1930-talet i gott minne är det tydligt att stora förändringar kan ske på väldigt kort tid, ifall den politiska drivkraften bakom är stark nog. Det finns en risk att avvisningslagen sänker tröskeln för nya lagar som strider mot de mänskliga rättigheterna och grundlagen. Som finlandssvensk är jag väldigt orolig, eftersom grundlagen är en garant för svenska språkets ställning.

Härkan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.