Vilka frågor avgör det svenska valet?

I det fragmenterade politiska fältet är det allt svårare att bilda stabila regeringar i de nordiska länderna. Sverige är inget undantag. Inför riksdagsvalet i september försöker partierna finna frågor att göra till sina för att få väljarna att droppa just deras röstsedel i valurnan.

”Det enda vi vet med säkerhet är att allting är osäkert” är ett citat tillskrivet Voltaire. 

Han tycks få rätt inför det svenska riksdagsvalet. Skola, vård och omsorg sägs vara de centralavalfrågorna och omhuldas av partierna från vänster till höger. Men, den senaste tiden har bjudit på dramatik som tagen urfiktionens värld: Lehmankraschen, flyktingkrisen, Rysslands expansion på Krim och i Ukraina, pandemin och brutalt våld mitt i svenska städer.

Allt ackompanjerat av hätska utfall mot politiska motståndare och kategoriska ställningstaganden mot andra partiers åsikter.

Om man läser ledarsidor ochblogginlägg kan man tro att svenska politiker i stort sett hatar varandra och är oförmögna till samarbete med andra än sina närmaste meningsfränder innanför en orubblig blockgräns. Då är det nyttigt att slå på sin TV och se en direktsändning från riksdagen. 

Politiska spörsmål hanteras med kultiverad hövlighet och respekt som anstår ett av Europas äldsta kungadömen. Både regering och opposition visar i vardagens politiska gärning att viktiga frågor kan hanteras seriöst.

Men, när elden tänds under valgrytorna och väljarna skall serveras en attraktiv soppa av löften och åsikter är det som om förnuftet och den verserade debatten avdunstar och ersätts av snitsiga one-liners och repliker ur politiska TV-serier. Vilka frågor tror då de svenska partierna kan öka opinionssiffrorna till deras favör?

Från brott och straff till Nato och upprustning

För två år sedan såg allt ut att gå Sverigedemokraternas väg. För varje ung man vars liv slutade efter ett skottdrama på en förortsgata växte kraven på hårda straff, flera poliser, kategoriska utvisningar av gärningsmän med utländsk bakgrund – partiets kärnfrågor vid sidan av en restriktiv invandringspolitik. Sedan kom covid-19 med krav på nationell samling.

Invandring och integration hamnade i skymundan. När debatten om våldet ökade i pandemins slutfas kom kriget i Ukraina och debatten om svenskt Natomedlemskap. Partiet vände helt om från ett tydligt nej till ett motvilligt ja till Nato. 

Dessutom svängde man från att hävda att Sverige är fullt till att acceptera 200 000 ukrainska flyktingar, dock ”tillfälligt”.Till bilden hör att några sverigedemokrater visat sympati för auktoritära och nationalistiska ledare som Putin. 

Inte heller Moderaterna har gynnats av pandemin och den geopolitiska utvecklingen. I stället för att driva en aggressiv kampanj för att ställa Socialdemokraterna till ansvar för missar i pandemihanteringen ställdes man inför en ny, fräsch, kvinnlig partiledare. Med hänvisning till Ukraina kunde hon räcka ut handen till Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern med tunga försvarspaket och samtalom svenskt Natomedlemskap. 

I regeringspartiet, Miljöpartiet och Vänstern finns dock en skepsis mot att ta steget fullt ut mot Nato. Neutralitetspolitiken och alliansfriheten har blivit ett heligt mantra under 200 år av fred och Donald Trumps presidentperiod visade att inte heller USA är att lita på när nationalistiska och irrationella hänsyn styr. 

Just nu är försvaret och Nato något som enar mer än splittrar. Oppositionen har svårt att slå in kilar mellan regeringen och det övriga rödgröna blocket. Putins agerande har drivit Nordenexakt åt motsatt håll mot vad Ryssland helst skulle se. I denna front är sprickorna få. Skillnaderna handlar om anslagen till försvaret och tidtabellen.

Den svenska sjukvårdens brister blev uppenbara under pandemin. Trots att Sverige i siffror av överdödlighet klarade sig bättre än många länder inklusive Finland avslöjades dålig beredskap, bristande lagerhållning, underbemanning i äldrevården och svag koordination mellan expertmyndigheter och politiska organ som regioner och regering. 

Sverige lyckades dock väl med vaccination och information, men oppositionen fick riklig ammunition inför höstens val. Just nu är dock coronakommissionens rapport i krigets skugga.

Kommer de undanskymda frågorna tillbaka?

Av defrågor somnormalt skulle tas upp i valrörelsenhar kanskeklimatettappat mest. Enigheten om att ersätta fossila råvaror med förnybara är som bortblåst,när partierna överbjuder varandra i prissänkningarpå bränsleoch initiativ till ny kärnkraft.Väljarnakanvälöverse med ökade utsläpp när barnfamiljer och pendlare dignar underbränslekostnaderna, men det är svårt att tro att Sverige långsiktigt tar två steg tillbaka i fossilberoendet. Innan höstenkanenigheten återställasomförnybar energi, fossilfritt stål och elektrifiering.

Skolan är en annan klassiker där Liberalernasgrepp om debatten försvagatsdåresultateti PISA-undersökningarna förbättrats. Krav på slopade vinster i friskoleföretag finns i regeringens program, men drivs inte särskilt hårt.Inte heller ett återförstatligande av kommunala skolor känns som en valfråga. Däremotär skolvåldet ochskoldisciplinennågot som oppositionen kan vända till sin fördel– dock känner dessa frågor inga partigränser utan drabbarkommuner av olika politisk färg.

Lag och ordning brukar vara en högerfråga – regeringen har beskyllts för senfärdighet och slapphet. Sedan Socialdemokraterna ensamma tog över regeringsmakten har förslag och beslut om straffskärpningar desarmerat oppositionens attacker. 

Statistiken visar inte att den organiserade brottsligheten ökat, däremot det synliga våldet inom gängkulturen.

Invandring och integration tas ofta upp i samband med brottsdebatten. År 2021 hade 20 procent av befolkningen utländsk bakgrund mot 11,3 procent år 2000.

Utlandsföddas andel av brotten har varit rätt konstant, både bland icke europeiska och nordiska invandrare. Däremot är arbetslösheten betydligt högre i den första kategorin. De flesta partierna vill begränsa invandringen men bevara asylrätten. Ukrainakrisen har gjort frågan mindre aktuell.

Vad borde väljarna ta ställning till i september? En ödesfråga är hur valtröskeln på 4 procent kommer att spela in. Både Liberalerna och Miljöpartiet är i högriskzonen och behöver profilfrågor som skola, klimat och energi. Moderater och Socialdemokrater vill framstå som statsbärande och då är lag och ordning, statens ekonomi och nationell säkerhet prioriterade. 

Centern har svårt att få lantbruket och energin i nationellt fokus, Vänstern lierar sig med högern för att driva sociala rättvisefrågor och Kristdemokraterna vill attackera regeringen på alla flanker: energi, skatter, sjuk- och äldrevård.

Det enda som är säkert är att debatten kommer att skifta ämnen flera gånger innan valdagen. De alerta partiledarna kommer att vinna de rörliga väljarnas röster med spektakulära utspel i sociala medier. Men, en fråga som borde tas upp är den svenska valproceduren då väljarna tar färdigtryckta valsedlar utanför vallokalen – en anakronistisk metod som luckrar upp valhemligheten. Dags att skrota den.