”Vi vill gärna ha din feedback”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag hade en verkligen avkopplande midsommar. Jag tillbringade nämligen en dag ombord på kryssning.
Under resan såg jag himlen, jorden och havet, och dessutom kunde jag njuta av allt detta ute på däck, dagen var varm och solig.
Och som plus fick jag alla midsommardelikatesser färdigt serverade: fartygets stående bord erbjöd de godaste rätterna, och jag fick bara njuta av maten utan några egna förhandsförberedelser eller ansträngningar alls – om man inte räknar med stunderna i matkön ... För att uttrycka dagens saldo på det ödmjuka finländska viset: det kunde nog ha varit värre!
Några dagar efter kryssningen hörde jag hur e-posten plingade. De ville ha min feedback om kryssningen.
Vanligtvis brukar jag ha en viss rutin för sådana här meddelanden, men den här gången började jag tänka.
Det tycks vara så att vi ständigt blir bombarderade med olika slags meddelanden som har som syfte att samla in vår feedback. Det kan gälla nästan allt som vi konsumerar.
Ibland kan jag gärna ge feedback, särskilt när jag verkligen har positiv feedback att ge. Men oftast vill jag bara förbigå alla dessa förfrågningar så snabbt och rutinmässigt som möjligt (ursäkta mig alla ni som vill ha min feedback!).
Här finns även ett visst element av tvivel: har min feedback någon betydelse alls? Hur behandlas den (av en riktig människa, eller av artificiell intelligens)?
På vilket sätt används min feedback? Vad händer om jag denna gång svarar att min kryssning var värd en tia, om den förra gången var värd en nia?
Jag har ändå kryssat så pass mycket, att inga stora överraskningar som skulle skapa stor variation i mina svar finns på horisonten.
Kan någon medarbetare i företaget X bli riktigt glad om hen ser att den här gången var Eetu riktigt nöjd med vår tjänst Y? Och så vidare.
Det blev med andra ord en hel del tankar om feedback som ledde mig vidare.
En av de finaste sakerna i kristendomen, som jag ser det, är kristendomens sätt att ge människor feedback om oss själva och om varandra.
Jag är inte fullkomlig, utan en på många sätt bristfällig varelse, och ändå är jag djupt älskad sådan som jag är. Jag duger.
Detta kan kallas för nåd, och den är en fin form av feedback, eller hur? Nåden sträcker sig till oss alla, vi är i samma båt. Vi är inte alltid värda en tia på basis av våra egna prestationer, men nådens accepterande famn är alltid öppen.
Här kan du läsa fler kolumner av Eetu Kejonen.