Vi ska återuppbygga det som regeringen nedmonterar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Regeringspartierna hävdar gärna att kommunal- och områdesvalet inte har något att göra med regeringspolitiken.
Sambandet är dock starkt, eftersom människor lokalt påverkas då grundtryggheten försvagas samtidigt som kommuner och välfärdsområden har skyldigheter och ett ansvar gentemot invånarna.
Nu är det även viktigt att blicka framåt och skissa upp alternativ för en välfärdsstat 2.0.
En central del av den diskussionen är att utmana tanken om att det är acceptabelt att ge skattefördelar åt de förmögnaste samtidigt som man skär ner för dem som är mest utsatta.
Speciellt akut blir frågan eftersom regeringen nog finner pengar för att finansiera försvarsutgifter samtidigt som man skär ner i den sociala grundtryggheten – allt detta medan man dessutom planerar avskaffandet av arvsskatten.
Konsekvenserna av regeringens värderingar blir mer uppenbara för var dag som går. En färsk rapport från Institutet för hälsa och välfärd, THL, visar till exempel att regeringspolitiken slagit speciellt hårt mot barnfamiljer där vårdnadshavarna erhåller arbetsmarknadsstöd eller grunddagpenning.
Under årets valrörelse får kandidaterna också dagligen höra hjärtskärande erfarenheter av hur ökade boendekostnader försätter människor i en privatekonomisk återvändsgränd.
De nyligen utlysta nedskärningarna på 170 miljoner euro som riktar sig mot handikappade, barnskyddet och de äldre är vidare ett grymt exempel på konsekvenserna av anpassningspolitiken.
Under årets valrörelse får kandidaterna också dagligen höra hjärtskärande erfarenheter av hur ökade boendekostnader försätter människor i en privatekonomisk återvändsgränd.
För att kunna lappa de skador som regeringen Orpo-Purra nu förorsakar är det nödvändigt att tala om statens intäkter och om inkomstfördelning.
Under de senaste decennierna har till exempel skattelättnader för de mest förmögna blivit alltmer accepterade.
Ett viktigt historiskt exempel på detta var när regeringen, under ledning av SDP, slopade förmögenhetsskatten år 2006.
Detta var ett slags symbolisk manifestation av hur stort genomslag nyliberalismen fått även i vårt nordiska välfärdssamhälle.
Skattefördelarna för olistade bolag är ett annat exempel på ett fenomen som erkänt belastar de offentliga finanserna och riktar sig till de företagsägare som har de högsta inkomsterna.
Det är detta paradigm vi måste ifrågasätta för att kunna återbygga det som nu nedmonteras.