”Vi måste vara medvetna om hur den populistiska kulturpolitiken fungerar” – nu är det dags att stå upp för kulturen!

Den 5 december kommer olika aktörer på kulturfältet att överlämna en adress till stöd för kulturen till våra högsta beslutsfattare. Adressen Sakset seis (Stoppa saxarna) har hittills fått närmare 60 000 underteckningar.

Kulturen tar upp en försvinnande liten andel av statsbudgeten, men på basis av den offentliga diskussionen – för att inte tala om kommentarsfält – får man ibland bilden att statsekonomin räddas av att kulturen körs ned i botten.

Riikka Purras uttalande att kulturen är en lyxprodukt mobiliserar föreställningar om ”hög” och ”låg” kultur, och ett förakt mot både konst, kultur och kulturutövare.

Det svåra med kultur är att det är närmast omöjligt att definiera vad som ryms inom kulturfältet idag. Professionella konstnärer utövar sitt yrke i många olika sammanhang. Vissa är fastanställda, med de flesta varvar konstnärligt arbete med annat arbete och rör sig i gränslandet mellan fasta och lösa strukturer.

Publiken ser sällan allt det arbete som går in i en föreställning. Först år av studier och sedan hundratals och oftare tusentals timmar av yrkesutövande – allt för att skapa illusionen av att konsten uppkommer ”av sig själv”, utan ansträngning, utan arbete.

I en nyutkommen doktorsavhandling vid Jyväskylä universitet diskuterar Kaisa Murtoniemi 2010–talets kulturpolitiska diskussioner. Hon lyfter fram spänningar mellan olika sätt att artikulera kulturens betydelse. I ett nyliberalt marknadstänk kunde kulturen tänkas ge konkurrensfördelar i en globaliserad värld, eller ses som ett sätt att branda Finland, men parallellt med dessa fanns tankar om kulturens egenvärde, som en del av ett nationsbygge.

Vi lever med liknande spänningar idag och kultur och ekonomi är nästan alltid sammanvävda. Men det finns även en syn på kulturen som en nödvändig motkraft till en (alltför) materialistisk livshållning.

I dagens kulturdiskussion finns två starka tendenser. Den ena är den illiberala populistiska politiska diskursen, som strävar till att begränsa och tysta ner kritik – ofta genom att mobilisera förakt. Den andra är den konservativa identitetspolitiken, ofta med kristna och moraliserande övertoner, som vill begränsa konstnärligt uttryck.

Ett av problemen idag är ju att beslut som har ideologiska förtecken kan kläs i ekonomiska termer. Kulturförakt och moralpanik kan aningslöst framställas som en fråga om statsekonomi.

Torsten Fagerholm (HBL 14.11) skrev i en ledare att kulturfältet behöver en ”kompetenshöjning” och behöver ”kasta sina luggslitna skygglappar”, ”ställa krav på sig själv” och ”modigt ändra kurs” istället för att fortsätta i ”lunkande takt mot en tynande tillvaro”.

Men här verkar Fagerholm tyvärr ha köpt nedskärningsretoriken.

Omfattningen av nedskärningarna och sättet med vilket de genomförs präglas av att vi i regeringen har populistiska partier med en anti-intellektuell agenda.

Det är ju trots allt inte så, att nedskärningarna drabbar kulturfältet för att fältet kollektivt misslyckats i sitt (samhälls)uppdrag.

Nedskärningarna har olika motiv, men få av dem har direkt att göra med kulturfältets effektivitet eller kvalitet. Omfattningen av nedskärningarna och sättet med vilket de genomförs präglas av att vi i regeringen har populistiska partier med en anti-intellektuell agenda.

Till vilket syfte lyfts just den här frågan? Vilka andra frågor blir nu obehandlade, då fokus ligger på detta?

I detta klimat, där någon sorts rabalder blossar upp nästan varje vecka, gäller det att se upp och fråga sig: Vem sätter tonen för diskussionen? Vems argument återanvänder jag? Till vilket syfte lyfts just den här frågan? Vilka andra frågor blir nu obehandlade, då fokus ligger på detta?

Allmänheten, journalister och politiker behöver vara medvetna om hur den populistiska kultur- och mediapolitiken fungerar. Och agera enligt det.

I en analys om trumpismen uttryckte Saska Saarikoski (HS 20.11) det på ett väldigt träffande sätt: ”Om du inte förstår vilket spel som spelas, kan du vara en spelknapp.”

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.