"Vi bokför höst, men man kan fortfarande ha sovrumsfönstret öppet dygnet runt"

Råkade väl säga att augusti är den bästa månaden, med hög luftfuktighet och jämförelsevis låga krav på människan. Men det är ju september som är bäst. Utan jämförelse.

September kan slänga in lite rester av sommaren som glömdes kvar någonstans, och som vi trodde inte skulle komma tillbaka förrän nästa år. September har sparat ljudet som somrarna förr bestod av.

En fluga som brummar planlöst genom rummet, slår mot fönstret, irriterat och hoppfullt. I fjol hade jag en fluga nästan till jul, jag försökte sköta om den och jag kallade den Runeberg.

Vi bokför höst, men man kan fortfarande ha sovrumsfönstret öppet dygnet runt. En morgon har jag två praktfulla bett som ömmar som attan och svullnar till rodnande hårda åsar. Har inte blivit så biten sen jag var på en grekisk ö där grekiska myggor misshandlade mig illa.

Där fick jag i närmsta apotek någonting som stank ammoniak och fick andningsorganen att dra ihop sig av skräck. Familjepensionatets drottning, som väckte alla tidigt genom att ropa på Vasilis, som var hennes ohängda barnbarn, som plågade tuppen som annars skulle ha väckt oss, tipsade om en enklare kur: man klyver en mogen tomat, baddar bettet omsorgsfullt med den.

Det funkade fint. Sen åt jag av artighet farmoderns hårdkokta ägg till frukost. De hade den sorgkant kring gulan som för länge kokta ägg brukar få, det var väl relationen till Vasilis som spökade. Nu minns jag allt det där, mest det genomträngande farmorskriket.

Men när nöden är som störst har man inga tomater. För diagnosens skull googlar jag bett av insekter. Man kan utesluta löss och loppor. Mitt är gjort av någonting med gadd. Det gör ont i tre dar. Men som sammanfattning är det bra. Man ska bli biten av någonting innan sommaren är riktigt slut.

September är ett speciellt solsken och långa skuggor. Jag minns hur postbussen åkte förbi vårt hus i septembersolen. Det var tjugo-över-två-postbussen och tio-före-sex-postbussen, solen sken olika på dem, på deras orangefärgade skrov som finns kvar bara i minnet, precis som den fantastiska infrastruktur som postbussnätet var.

Det var postbussarnas förtjänst att ensamma och gamla, som annars hade evakuerats till släktingar i stan eller till närmsta ålderdomshem, kunde bo kvar sommar som vinter i hus som låg bortom huvudstråk och sidovägar. Bussar gick alltid förbi om man behövde något, man behövde inte ens åka med själv.

Det hände att chauffören stannade vid en postlåda eller ett särskilt träd och lämnade en kasse med förnödenheter på vägrenen. Sånt skulle inte fungera i dag, när man har tariffer och tabeller som ropar lika högt som Vasilis farmor när något lutar åt att inte löna sig i pengar.

September ger i alla fall lön för mödan, eller av sitt överflöd, utan att bry sig om ifall ens insats är någonting att ha. Lingon och Karl-Johan, dem får man helt oförtjänt. Bara att ta för sig.

Jag säger Karl-Johan, fast jag inte är det minsta rojalist, utan tycker att hov inte hör hemma i en modern värld. Fast jag minns att kronprinsessan Victoria hade en klänning i exakt samma nyans som postbussen i Finland. Hon var väldigt vacker då.

”Höstens dagar äro genomskinliga”, skev poeten som har samma initialer som min pappa och samma som Ekenäs Seminarium, som mamma gick i. Den som kan dikten utantill vet att den slutar med kalla fingrar och snö.

Men september är varm och gul och orange som postbussen, och lite svart som postbussens skugga. Och härbärgerar någon som har gadden kvar.