Vi behöver se skogen för träden

Riksdagsvalet. Finland har förbundit sig till att vara kolneutralt år 2035. Eftersom vi inte kan minska våra utsläpp till noll måste utsläppen kompenseras med kolsänkor.

Skogen är vår största kolsänka och oumbärlig för att Finland ska nå sin målsättning.

I diskussionen ställs skogsbruk och kolsänka ofta mot varandra, som att det är antingen eller.

I ett ansvarsfullt skogsbruk finns en balans mellan tillväxt och uttag. Man behöver se skogen för träden: Ekonomiskog växer i cirka 70–100 år, vilket betyder att en dryg procent av skogen förnyas årligen.

Efter en förnyelseavverkning dröjer det 10–20 år innan ungskogen binder mer kol än vad som avges och igen fungerar som en kolsänka.

Som kolsänka fungerar den skogen, på just den figuren, det vill säga på samma plats igen under de kommande 80 åren.

Inom skogsbruket delar man in skogen i så kallade figurer med likartade och likåldriga träd där samma skötselmetoder kan tillämpas samtidigt på hela figuren.

Rent matematiskt: om skogsägaren har 100 figurer och förnyelseavverkar en figur per år så fungerar 80–90 procent av skogsarealen som kolsänka, hela tiden. De övriga nittionio figurerna består av växande skog i varierande ålder.

Skogarnas årliga tillväxt har konstant varit större än uttaget de senaste 50 åren. Det betyder att Finlands skogar hela tiden fungerat som kolsänka.

Om man vill tala i ekonomiska termer kan man alltså säga att kapitalet konstant vuxit. Virkesuttaget kommer inte från kapitalet, utan från avkastningen.

Ett ansvarsfullt skogsbruk är inte i konflikt med behovet av kolsänkor.

I själva verket är det tvärtom: skogsägarens målsättning är att skogen växer och ger avkastning. Ju mer skogen växer, desto större avkastning.

Och, de facto, desto större kolsänka.

Tomas Björkroth Riksdagskandidat, SFP