”Vi är inte längre stolta över att tala vårt eget språk”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Åbo Akademi hyllade nyligen sina 100 år med ett evenemang kallat Imagine! Märkeshändelsens språk var engelska trots att de sex talarna var från Finland eller Sverige.
President Tarja Halonen inledde sin presentation med att förundra sig över att hon skulle tala engelska när hon var inbjuden till Finlands svenskspråkiga universitet.
Också min i Kajanaland uppväxta hustru tyckte det var olyckligt att det inte talades ett ord svenska på tillställningen. Hon hade lärt sig tyska och svenska i läroverket och endast lite engelska.
Nämnden för det finska språket har i dagarna slagit alarm om det finska språkets ställning inte bara inom universiteten utan också i samhället mera allmänt.
Kundservicen sker allt oftare på engelska.
Nämnden oroar sig för följderna om man, som planerat, ska kunna skriva studentexamen också på engelska.
”Vi är inte längre stolta över att tala vårt eget språk”, säger professor emeritus Kaisa Häkkinen enligt Helsingin Sanomat (27.10).
Engelskans plats i världen – i synnerhet universitetsvärlden – är självklart dominerande.
Den som vill verka internationellt – i synnerhet bli en del av den globala eliten – måste behärska just engelska så gott som perfekt.
Själv hade jag förmånen att gå i en engelsk barnträdgård i 1940-talets Åbo och delta i en sommarspråkkurs i England under gymnasietiden.
Det har gjort att jag kunnat undervisa på engelska vid såväl Åbo Akademi som på olika håll i världen, bland annat ett år i London.
Därför förstår jag väl att Akademin ordnar ett av sina hyllningsevenemang på engelska.
Men då borde det ha varit en mer global händelse.
Det kändes onaturligt att höra de fyra svenskspråkiga deltagarna tala engelska och Tarja Halonen hade tydligen också gärna talat svenska.
Nu blev det som alltför ofta när finlandssvenskar byter språk för att en utomstående – som ofta kan svenska – sluter sig till sällskapet.
Det är oartigt och ger intryck av att svenskan är ett språk bara för dem som får leka med i ankdammen.
Trots sannfinnarnas framfart är de finskspråkiga alltmer inställda på att försöka motverka svenskans hotade ställning i Finland.
De vill gärna att vi talar svenska med dem, även om deras svenska är bristfällig.
Nu, när de finskspråkiga börjar inse att engelskan rentav hotar det finska språkets ställning, borde de svenskspråkiga vara dubbelt så aktsamma.
Visst ska vi ha undervisning och forskning på engelska, men det är ett svaghetstecken att vi inte vågar använda vårt eget – eller andra – språk när det är naturligast.
Jan Otto Andersson
Fortfarande docent i internationell ekonomi vid Åbo Akademi