Vems musik framför jag – och varför?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Två frågor som klassiska musiken diskuterar som bäst är: ”Vem synliggörs och vem osynliggörs i historieskrivningen?” och ”Vems musik framförs?”. Jag ser frågorna om tradition, kanon och förändring som oerhört inspirerande utgångspunkter för konstnärligt arbete.
Som sångare ställer jag mig frågor som: Vems kompositioner och texter framför jag – och varför? Gör jag något av gammal vana, eller kan jag medvetet välja något annat?
Konserten ”I Marians och Kostis fotspår” på Volter Kilpi-litteraturdagarna i juli i Gustavs tog sin inspiration av samarbetet på 1930-talet mellan afrikansk-amerikanska sångaren Marian Anderson och pianisten Kosti Vehanen.
Andersons konserter riktade sig till en stor publik och specialkunskap om klassisk musik behövdes inte. Konserterna inleddes ofta med barockmusik. Därefter följde en avdelning av tyska lieder.
På programmet fanns ofta även engelska och amerikanska sånger och konserterna avslutades av afrikansk-amerikanska spiritualer. Programmet innehöll även musik av finska tonsättare och finska folkvisor.
Anderson framförde ofta också en opera-aria eller två, som visade hennes suveräna sångteknik.
Ett viktigt särdrag var att Andersons konserter lyfte fram svarta tonsättare och kvinnliga tonsättare som amerikanska Amy Beach och franska Cécile Chaminade. Tillsammans med pianisten och doktoranden Jenna Ristilä ville vi låta oss inspireras av detta och ville i vår egen konsert lyfta fram rasism, sexism och marginalisering.
Jag hade även en personlig önskan att konserten som helhet skulle vara hoppingivande.
Konserten inledde vi med en aria av G.F. Händel. Vi bestämde oss tidigt för att sjunga finska folkvisor i arrangemang av Ralf Gothóni, men att även inkludera Vehanens arrangemang av "Tuku, tuku lampaitani", som Anderson brukade sjunga.
Ursprungligen hade vi tänkt framföra sånger av Schubert eller Brahms, eftersom Anderson ofta framförde musik av dessa. Men vi valde i stället Robert Schumanns sång "Widmung", som han tillägnat sin hustru, Clara och två sånger som hon tonsatt. Den avdelningen av konserten avrundades med pianomusik av finskfödda Laura Netzel.
Anderson introducerade den finska publiken till engelskspråkiga sånger. Därför lyfte vi fram musik av amerikanska Samuel Barber. I mitten av juni insåg jag att en ny tonsättning av Christian Holmqvist skulle platsa perfekt i sammanhanget, särskilt då även Barber tonsatt samma dikt av Gerald Manley Hopkins.
Den avslutande delen av konserten innehöll musik av svarta tonsättare. Florence Prices pianosonat från 1931 bygger delvis på melodier från spiritualer, medan sången ”The Negro speaks of rivers” komponerad tio år senare av Margaret Bonds till en dikt av Langston Hughes utmanar avhumaniseringen av svarta.
Konserten avslutades med "Deep river och By an’ by", spiritualer som Anderson och Vehanen framförde under sina konserter i Finland 1930–1934 och "My soul’s been anchored in the Lord", som duon framförde vid konserten vid Lincolnmonumentet i Washington 1939.
Trots att vi inte i vår konsert utgått från ett kvottänkande, utan snarare hade diskuterat växlingar i stämning, tonarter och stilistik, kunde vi på konsertdagen konstatera att hälften av verken vi skulle framföra var tonsatta av kvinnliga tonsättare, medan ungefär en tredjedel av musiken var av svarta tonsättare.
Det intressanta var, att konserten inte kändes som en pamflett, eller en katalog, utan blev en musikaliskt sett fungerande helhet, som lockade både musikerna och – så vitt jag kan bedöma även publiken till att tänka i nya banor.
Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.