Vems jul?

Ute på hundpromenad en tidig lördag morgon när de flestas fönster ännu är mörka, njuter jag av dekorerade balkonger som sprider ljus i mörkret och trädstammar som glittrar av hundratals små lampor. Det är härligt att vi kan lätta upp mörkret, och din dekoration gläder också mig.

Någon säger att det är för tidigt att börja pynta till jul, men kanske det är mörkret vi motar – för det är ju inte jul än. Inte ens advent. Belysningen är novembers motsvarighet till maj månads blomrabatter.

Nej, kanske någon tycker – det är ju julprydnader! Ok, låt gå. Jul. Allas vår jul. Som kommer vare sig man vill eller inte.

Är det inte märkligt hur tsunamin av julförberedelser byggs upp redan i oktober, när adventskalendrar dyker upp i butikshyllorna. November är starten för julkonserter och julfester, vilka tilltar i samma takt som affärerna annonserar om bästa julklappsidén.

Märkligt, med tanke på den debatt som pågår om barnens rätt till en skolgång utan kristna associationer.

Vi firar jul till minne av Kristi födelse. Det är en röd helg i kalendern och skolor håller ledigt. Näringslivet går på högvarv och restaurangerna ordnar julbord på löpande band. Allt detta på grund av den kristna historien. Jul är en kristen högtid, den firas faktiskt inte i alla religiösa traditioner. Kanske inte kristen högtid i bemärkelsen att alla går i kyrkan, men nog i bemärkelsen att det är ett kulturarv av den kristna historien.

Hur kan det vara så okonventionellt och lite ifrågasatt att vi firar jul – när diskussionen går het kring barnens rätt att (inte) ta del av det kristna kulturarvet i andra former? Härtill är det många som ser julen som barnens högtid. Det är barnens jul, hör och läser jag omkring mig alltsomoftast.

Hur så? Har man inte lika stor rätt till högtiden om man lever ensam, är barnlös, DINK (double income, no kids) eller bara en trött förälder som gärna går helt ensam i kyrkan på julafton och finner en sällsam gemenskap och andlig ro?

Jag vill tro att det är allas jul och att man får fira den om man vill, hur man vill och där man vill. Ingen har företräde vad gäller julens budskap. Den är allas. Den är min och den är din.

Även om kommersialismens krafter gärna vill få oss att tro annat.

Men det kan vara en relevant fråga att ställa sig hur det skulle se ut om vi undanröjde alla kristna traditioner i vårt land, så att ingen skall behöva utsättas för kristen påverkan i misstag. Vårt land skulle se väldigt annorlunda ut. Ingen advent, ingen jul, ingen påsk. Vår kultur skulle inte vara sig lik.

Det är galenskap att tro att vi i detta nu inte är formade av kristendomen, hur ateistisk man än anser sig vara. Kristendomen sitter i vår kultur och i vårt sätt att leva.

Att försöka sätta lock på all andlighet är att förtorka såväl barn som vuxna. Ett alternativt tillvägagångssätt till att försöka undvika ett visst religiöst inslag, kunde vara att låta samhällets mångkulturella prisma synas tydligare. Fram för mera inslag av andra religiösa traditioner såväl i skola, som i samhälle och offentlighet. Det behöver inte vara konfessionellt.

Hur många går inte och besöker ett buddha-tempel i på sin resa till Thailand, utan att för den skull bekänna sig som buddhist? Eller för den delen ett hindu-tempel i Indien?

Förutom att det skapar större möjligheter till ett rikt liv, skulle det också ge en bättre förståelse av olika sätt att fira eller inte fira högtider, och ett högre tak för demokrati och bildning. Genom att bättre förstå oss själva, är det också lättare att förstå andra.

Jag önskar alla ett andligt, ljust, och meningsfullt slut på året.