Vem står upp för den antifascistiska staden?

Den tyska historiefilosofen Walter Benjamin skrev under mellankrigstiden banbrytande betraktelser om den moderna staden och om stadsrummets mångtydighet.

I Benjamins ögon var staden som en palimpsest, en tavla där skriften, eller byggnaderna och den konstruerade omgivningen, upprepade gånger raderats och “skrivits om”.

I Benjamins tolkning blev staden som ett fotografi där flera lager av bilder exponerats på varandra.

För den förbipasserande betraktaren var endast de senaste lagren synliga, men om du lärde dig att läsa rummet kunde du se de olika lagren som döljs under ytan.

Med Benjamins hjälp kan vi se förbi den fysiska miljön, och istället öppna upp för historien om människorna i staden och alla de känslor, värderingar, konflikter, demonstrationer och meningsyttringar som en gång uttryckts och påverkat stadsrummet.

I Benjamins värld skapas tid och rum i betraktarens sinne.

Platserna i din stad är därmed aldrig entydiga, utan kan få nya betydelser beroende på betraktarens kunskaper, minnen och associationer.

Staden omkring dig blir som en arkeologisk grävplats, men de olika sedimenten består varken av jord eller sand.

Det har aldrig varit självklart vem som får göra anspråk på stadsrummet genom att bo, vistas, tala, eller finnas till i staden – utan att bli trakasserad eller diskriminerad av fascistiska aktörer.

Framtidens stad exponeras på dess nuvarande skepnad, men det vore ett misstag att endast se staden via dess gator, torg och byggnader.

Då blundar du för kampen om staden som förts och förs mellan olika sociala grupperingar, inte bara under kommunalval, utan som en kontinuerlig demokratisk och medborgerlig process.

Det har aldrig varit självklart vem som får göra anspråk på stadsrummet genom att bo, vistas, tala, eller finnas till i staden – utan att bli trakasserad eller diskriminerad av fascistiska aktörer.

Som en del av mitt pågående akademiforskarprojekt organiserar jag tillsammans med Moshumee Dewoo och Shane Little en konferens om den antifascistiska staden och kampen om stadsrummet.

Hur har den antifascistiska staden skapats genom motstånd och solidaritetsyttringar?

Är vi medvetna om de olika lager av fascistisk och antifascistisk historia som kan grävas fram i våra egna stadsrum?

Den antifascistiska staden skapas inte enbart genom konfrontationer med fascistiska grupperingar, utan kan likväl handla om att bemöta en fascistisk auktoritarism som gömmer sig i byråkratins finesser, administrativa banaliteter eller i en brutaliserad ordningsmakt.

Den fascistiska staden har varken plats för kulturell mångfald eller tolerans för antifascistisk politik, och baseras på en exklusiv inre gemenskap.

Den fascistiska staden är exkluderande, socialt segregerad, skapad av motsättningar mellan centrum och periferi, mellan exklusiva förorter och förfallna arbetarkvarter, mellan invandrarstadsdelar och medelklassens trygghetsbubblor.

Den fascistiska staden har varken plats för kulturell mångfald eller tolerans för antifascistisk politik, och baseras på en exklusiv inre gemenskap.

Vad kunde då känneteckna den antifascistiska staden?

En antifascistisk stad är en plats där du oberoende av din kulturella, etniska eller sexuella tillhörighet kan känna dig hemma.

Till den antifascistiska staden hör rimliga boendekostnader, fungerande hälsovård och högklassiga skolor.

Den firar mångfaldens styrkor och satsar på utbildning och fostran för att jämna ut sociala ojämlikheter. Den antifascistiska staden byggs genom att skapa inkluderande stadsrum med allmänna parker, friluftsområden, och öppna rum för konst, politik och diverse subkulturer.

Medan en traditionell syn på kampen om staden enbart cirklar kring specifika gator och torg där fascister och antifascister har drabbat samman, frågar vi hur fascistisk stadspolitik har besvarats av olika positiva program som tillsammans kan utgöra grunden för en antifascistisk stadsvision.

Ett centralt budskap är att den antifascistiska staden aldrig kan vara neutral, utan byggs på en allmän vilja att neka fascisters anspråk till stadsutrymmet och motverka fascistisk stadsplanering.

I den antifascistiska visionen kan stadens öde aldrig överlåtas till stadsfullmäktige eller byråkratin, utan baseras på ett aktivt medborgarskap som har förmågan att tyda de fascistiska strukturerna i den egna omgivningen och kan föreställa sig nya antifascistiska exponeringar över staden.

Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.