Vem skulle ha trott det?

I min barndom vistades jag ofta i Hangö. Min morfar hade en gammal hederlig skrivmaskin med styva tangenter. Det gjorde ont i fingrarna då man slog ner bokstäverna på pappret som låg indraget på valsen.

På morfars skrivmaskin föddes mina första historier. Jag minns nog inte längre vad jag skrev om, men text föddes redan då. Min kompis Basses föräldrar jobbade på Fix klädesfabriken i Ekenäs. Basse visade mig den första datorn jag någonsin sett. Den tog upp ett helt stort rum och bestod tråkigt nog av stora skåp med rullande spolar. Helt annat än idag.

I barndomen syntes den nyligen bortgångne Jörn Donner i en tv-reklam. Han satt i en soffa framför ett bibliotek och sa ”Lukeminen kannattaa aina!”. Hans uppmaning blev mitt kall och jag har verkligen läst böcker, i synnerhet historia.

Redan i årskurs sex i lågstadiet höll jag ett föredrag i skolan om den allierade landstigningen i Normandie. I högstadiet specialiserade jag mig i Vietnamkriget, jag upplevdes nog som lite annorlunda i lilla Ekenäs.

I Ekenäs handelsläroverk hade vi maskinskrivning som ett ämne. Jag hamnade alltid i strid med skrivmaskinerna som var klumpiga och långsamma att använda. 1991 fick vi de första datorerna till skolan och då började det att gå undan! Vi fick utföra våra snabbhetsprov i maskinskrivning på dator.

Utan att skryta var jag snabbast i klassen och läraren var mäkta förvånad, var detta samma kille som nästan slängt ut elskrivmaskinen genom fönstret?

Åren gick och jag fortsatte att både läsa och skriva. 1998 fick jag anställning som journalist på Hangö Tidningen.

På redaktionen hade vi små Appledatorer som kallades fågelholkar. Skärmen var pytteliten i förhållande till dagens skärmar, men vi var stolta och upplevde att vi jobbade på världens modernaste redaktion! Brått var det hela tiden och varannan dag hade vi deadline för en ny tidning. Förläggaren fanns i Lojo och var allmänt känt som en lite knasig filur. Han kunde skrika och gorma i telefonen och ge oss anvisningar för hur jobbet skulle skötas.

Ett av mina första uppdrag var att skriva ett reportage om cykelhandeln i Hangö. Journalist Berghäll cyklade till cykelaffär Paul Feldt och intervjuade ägaren om cykelhandeln i stan. Stjärnreportern tog bilder och dokumenterade allt som sades. Artikeln vispades klar i all hast och publicerades följande dag.

På förmiddagen ringde telefonen och mannen från cykelaffären meddelade att han nog heter Erik någonting och att herr Paul Feldt har legat i graven i många herrans år.

Snart sändes stjärnreporter Berghäll ut för att göra en artikel om försäljning av mediciner. Jag tågade glad i hågen till apotekaren som berättade vitt och brett om vilken åtgång olika mediciner hade bland Hangöborna. Jag gjorde anteckningar och så bad jag apotekaren att posera för flera bilder.

När jag var nöjd med materialet gick jag till redaktionen på Boulevarden och skrev artikeln. Lite senare förde jag kameran till fotografen Putte, som framkallade våra fotografier. ”Men var har du filmen?” undrade Putte då han öppnade min systemkamera. Reporter Berghäll fick snällt promenera till apotekaren för att ta nya bilder.

Samma år anlände redaktionens första digitalkamera. Händelsen var stor. Nu kunde vi åka ut på stan och ta en bild och vips få den med i tidningen. Jag minns att man måste vänta cirka tio sekunder innan man kunde ta nästa bild. En gång var det utmanande att fotografera en truck som rullade ut gods ur ett fartyg i Hangö hamn. Trucken rörde på sig hela tiden och det gällde att få den på foto vid exakt rätt tillfälle. Idag kan vi fotografera med våra mobiltelefoner hur snabbt som helst, tekniken har nog ändrat drastiskt.

Vi kan nog lugnt konstatera att min väg till att bli författare har varit kantad av både klantigheter och framgångar. Men den lilla killen som i tiderna knackade på morfars skrivmaskin har under månaden faktiskt suttit och skrivit på sin fjärde bok. För att avsluta kolumnen på västnyländska ”Vem sku ha trott de!”

Patrik Berghäll

utomhuspedagog och författare