Vem äger stickmönstret?

När klädskaparen Gudrun Sjödén för några år sedan lanserade en ny kollektion kläder inspirerade av samekultur fick hon många att höja ögonbrynen.

Hon hade inte bara använt ordet lapp när hon namngett en del av plaggen, ett ord som av samer upplevs som nedvärderande.

I samiska kretsar anklagades hon dessutom för kulturell stöld eftersom hon tagit en del av den samiska klädkulturen och försökt göra pengar på det utan att ha någon egen kulturell koppling till samerna.

Efter några vändor i media där Gudrun Sjödén till slut backade drog hon tillbaka kollektionen.

Kulturell appropriering är en akademisk term som på senare år sökt sig in i den allmänna debatten.

Väldigt förenklat handlar det om att de som i postkolonial teori anses vara privilegierade människor använder accessoarer, smycken och kläder från en annan underprivilegierad kultur utan att förstå det kulturella eller religiösa betydelsen objektet har och utan att medvetandegöra det lidande som den förtryckta gruppen upplevt.

I värsta fall handlar det om att karikera och göra sig lustig över en viss sorts kultur. Ibland handlar det bara om en västerländska modefluga och en flirt med något som anses lagom exotiskt, men inte allt för annorlunda. Klädföretaget Indiska har till exempel kritiserats för det här.

Begreppet har kritiserats för att ge en alltför ensidig bild av kultur och kulturella skillnader. Med begreppet kan man få uppfattningen om att kultur är något enhetligt och oföränderligt. Faktum är ju att folk i långa tider har inspirerats och lånat intryck från olika kulturer och att helt begränsa användningen av kläder, mode och accessoarer som reflekterar olika kulturers mönster och färger känns konstlat i en globaliserad värld.

Ändå bli användningen av låt oss säga samiska mönster problematisk om samer upplever att och att mönstren utnyttjas och används på fel sätt, i fel kontext.

Hur många gånger har inte den samiska dräkten använts i turismmarknadsföring samtidigt som Finland inte ratificerat FN-konventionen om ursprungsfolk och stamfolk.

Också när det gäller hantverk och stickning har diskussionen om kulturell stöld blossat upp med jämna mellanrum. Tack vare internet finns det oändliga mängder stickmönster som kan laddas ner helt gratis.

Och ibland har en av de större producenterna av gratismönster kritiserats för att ha stulit mönster från enskilda mönsterskapare och traditioner.

Men ibland funderar jag. Har jag som finländare utan skotska rötter rätt att sticka traditionella skotska fair isle tröjor? Har jag rätt att sticka traditionella samiska mönster? Och var går gränsen mellan stöld och inspiration?

Vid vinter-OS i Vancouver 2010 uppstod den här frågan då företaget Hudson’s Bay Company beslöt att sälja tröjor som imiterade traditionella cowichan tröjor. Traditionellt stickas tröjorna för hand av kvinnor som hör till Cowichan folket på Vancouver Island i British Columbia. Tröjorna känns igen på de stora grafiska mönstren och stickas ofta i naturfärger som grått och vitt. Cowichan kvinnorna försvarade sina tröjor och hotade med att protestera mot användningen av deras mönster, men drog senare tillbaka hotet då det visade sig att den uppmärksamhet de fått i media på grund av händelsen ökade efterfrågan på de riktigt cowichan tröjorna.

Hantverk och stickning är en ständig balansgång mellan att bevara gammal hantverkstradition och skapa nytt.

Men det är också en balansgång mellan respekt och inspiration.

Vem äger egentligen mönstren som jag stickar efter? Och vilka symboler är heliga för dig?