Värvet att vara människa
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Under det gångna året har jag deltagit i ett forskningsprojekt som studerar upplevelser och erfarenheter av trygghet och otrygghet i olika religiösa rum.
Trygghet handlar här inte så mycket om konkret säkerhet, om man kan delta i ritualer eller besöka religiösa byggnader och evenemang utan risk.
Snarare handlar det om trygghet som inre egenskap och mellanmänsklig relation: känslan att bli sedd för den man är, att känna sig accepterad och välkommen.
Inom projektet undersöks många olika typer av religiösa rum och på vilket sätt de skapar en känsla av tillhörighet och bekräftelse. Min fallstudie har gett mig möjligheten att studera ett mycket speciellt religiöst rum som jag länge velat lära mig mera om, nämligen de judiska rituella baden, mikven.
Vilken roll spelar det rituella badet för judinnor i dagens Norden?
Ofta betraktas mikven som en del av en svunnen tid, en gammaldags, strikt ortodox livsstil som speglar en misogyn inställning till kvinnor och deras kroppar som orena. Men internationell forskning visar att mikven idag har fått ett uppsving bland icke-ortodoxa judar som nyfiket utforskar traditionen och omformar den, till exempel för personliga övergångsskeden i livet.
Jag har talat med kvinnor i Helsingfors, Stockholm, Oslo och Köpenhamn och deras berättelser om mikven är mångfasetterade.
För en ger vattnet en känsla av att vara buren av bön och gudsnärvaro, konkret då kroppen omsluts av vattnet. För andra är det en vardaglig rit man utför ”för att det hör till”. För en ger ritualen känslan av att vara förbunden med generationer av kvinnor som gått före, för en annan väcker vattnet skräck, obehag och otrygghet.
Vackert talar kvinnorna om mikven som en möjlighet till andlig förnyelse, att tre gånger sänka ner hela kroppen i vattnet och läsa en föreskriven välsignelse, därtill kanske lämna en egen inre börda efter sig då man stiger upp ur vattnet, som barnet kommer ny ur livmodern eller skapelsen i begynnelsen, då Herrens ande svävade över vattnet.
För dem innebär badet början på ett nytt kapitel i livet: mikven är sista anhalten i konverteringsprocessen, men kan också vara en symbolisk handling som markerar att en destruktiv relation avslutats eller en svår sjukdom övervunnits.
En kvinna beskrev hur hon gick ner i mikvens vatten för att kunna fokusera sin koncentration och ”skära ut” ett besvärligt tankemönster i sitt liv: tunga sorgsna tankar som hon ältat länge. ”Jag ville istället fokusera mig på det heliga förvärvet att vara människa på ett annat sätt” förklarar hon. I ett tryggt och meningsfullt religiöst rum kunde hon göra just det: bli människa fullt ut, gå vidare och möta världen utan skygglappar.