Värnplikt eller samhällstjänst?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Utgående från en ledare i ÅU om grundskolans betydelse för att förebygga marginalisering i unga år (27.10.2018), lyfter Kyösti Kurvinen (31.10.2018) upp idén om en så kallad allmän medborgarlön.
Den skulle erbjuda en grundläggande, låt vara blygsam, ekonomisk trygghet åt alla.
Det skulle vara motiverat på grund av den hisnande snabba tekniska utvecklingen, som nu i allt snabbare takt ersätter arbetstagare med robotar. Men människan lever ogärna enbart på framdukat bröd. De flesta har ett starkt behov av att behövas, av att i en eller annan roll aktivt delta i samhället.
Vid sidan av den fortsatt utbredda arbetslösheten, föreligger numera i många branscher en ständig brist på ”kunnigt folk”.
Många nationalekonomer efterlyser ”strukturella reformer” av arbetslivet för att råda bot på situationen.
Med det avser de inte bara att människor ska flytta på sig i enlighet med behoven på arbetsmarknaden.
Det innebär också att folk ska vidareutbilda sig så att de klarar av de nya arbetsuppgifter, som digitaliseringen och robotiseringen för med sig.
Men hur flexibelt är människosläktet sist och slutligen?
Det förefaller som om någonslags gräns kommer emot, när allt fler ungdomar i högstadiet börjar tappa tron på en roll i morgondagens samhälle. Eftersom de är skolpliktiga är deras föräldrar skyldiga att se till att de kommer ur sängen på morgnarna, men det här tycks bli en allt mer krävande uppgift.
Vad skulle då en ”samhällstjänst” vara för något och hur skulle den utföras?
Elisabeth Rehn har med hjälp av en tankesmedja lyft fram förslaget om en allmän ”värnplikt” för både män och kvinnor.
Tanken rimmar med den allmänna strävan till jämlikhet mellan könen och den kan motiveras med att tryggandet av vårt lands säkerhet numera inte bara utgår från hantering av skjutvapen, utan också från många andra uppgifter. Ifall den här idén med tiden vinner så stort gehör att den kan genomföras, skulle det innebära att alla män och kvinnor i sin ungdom kallas till uppbåd, där de tilldelas lämpliga uppgifter för att upprätthålla tryggheten i samhället. Det skulle inte vara någon lösning på frågan om den idag allt mer utbredda skoltröttheten, men det skulle understryka att alla – unga som äldre – är ansvariga för upprätthållandet av tryggheten i vårt land. Och det kunde kanske vidareutvecklas till ett sätt att erbjuda meningsfull sysselsättning också efter avslutad ”värnplikt”.
Gustav Wickström