Varning för Nato
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Natofrågan. Nato framställs som ett självklart mål i medierna och bakom dem det militära etablissemanget.
Men Nato är en kameleont som ändrar färg beroende på USA:s intressen.
Det är svårt att särskilja USA:s engagemang och Natos.
Man ingrep i Bosnien och Hercegovina 1995, Kosovo 1999 Afghanistan 2001-2021, Irak 2003–2010 och Libyen 2011.
Logiken var i dessa fall rättvisa och militär överlägsenhet. Följderna blev diskutabla.
Den största faran just nu är Natos roll som katalysator för militarismen som ett mellanstatligt instrument.
Det är självklart så att Putin begått alla de brott som krig för med sig.
Därför är krig oförlåtliga.
Putin ges som argument för en stark militär närvaro och militär förberedelse.
I själva verket är Putin ett argument för motsatsen: diplomati och fredssträvan.
Med gemensamma ansträngningar och förhandlingar mellan Ryssland, Ukraina och USA kunde krig ha undvikits.
Hur gick det med avtalen Minsk 1 och Minsk 2?
Det hade betytt medgivanden som ansetts oacceptabla.
Men är dagens lidande mera acceptabelt?
För det militära, mediala och politiska etablissemanget är krig och fred ett spel med totala insatser och garanterat bombskydd.
För den som dödas och såras är kriget det sämsta alternativet.
Småningom godkänns fred till varje pris av allt fler. Det kallas då krigströtthet.
Krigströttheten kan låta vänta på sig.
Hitlers tal på Sportpalatset i februari 1943 är symptomatiskt för hur långt det kan gå.
Jublande tyskar önskade ”det totala kriget”.
I Finland avvisades lite senare fredsoppositionens (de 33:s) skrivelse.
Det svenska inslaget i fredsleden var för övrigt påfallande.
De diplomatiska fredssträvandena förbigicks före krigen, under krigen men inte efter krigen.
Länge fanns det i Finland en konsensus om att ett gott förhållande till Ryssland var det enda realistiska, att en lång gräns fordrar grannsämja, i synnerhet med en stormakt.
Den erfarenheten förtäcks nu.
Att Finland bakom den offentliga retoriken skulle stå enigt om Nato är lika osannolikt som att det fanns någon enighet bakom riksdagens enhälliga tillbakavisande av fredsoppositionen år 1943.
Finland har en tradition att fordra enhällighet utåt.
Därför kommer det heller inte att bli en folkomröstning om Nato.
En Natoansökan nu vore förhastad.
Det är kortsynt att utmana sin granne bara för att visa att man vågar.
Rädsla eller aggressivitet?
Om resultatet blir en väpnad konflikt har alla förlorat.
Leif Höckerstedt
Ekenäs