Varje människa är ett universum – insikter från klassrummet

Det världspolitiska läget, liksom det alltmer bedrövliga läget i hemlandet, har nästan gjort mig handlingsförlamad.

Min strategi är att bromsa takten och vila. Jag försöker landa i min egen tillvaro och lägga märke till de människor som finns i min närhet. En liten, men symboliskt viktig gärning, är att med Ensemble MMXX avsluta varje lunchmusikkonsert i Åbo Domkyrka med en bön om fred, vilket vi gjort sedan Ryssland anföll Ukraina 24.2.2022.

En livlina i min vardag är dialogen med andra som också vill se en samhällelig förändring. Tillsammans skapar vi på gräsrotsnivå nya sammanhang för musikalisk aktivism, där dialog förs över mentala och sociala gränser.

Sångundervisningen utgör en motvikt till doomscrollandet, men är även en plats för motstånd mot polarisering. Jag börjar varje sånglektion med en kroppskanning. Orden ”Känn hur dina fötter berör golvet och låt kroppens tyngd gå genom benstommen ner i jorden” blir ett ankare för mig och mina sångelever. Övningarna kan bryta en akut stressrespons och öppna upp för trygghet och kreativitet.

Medan stereotypier och ett känsloladdat språk fyller de flesta medier stänger jag av flödet och fokuserar på en av mina pedagogiska grundtankar: Varje människa är ett universum.

Vad jag ser av en person under en sånglektion kan ge mig ett djupt, men ändå alltid begränsat intryck. Det finns alltid sidor som jag aldrig kommer att möta, erfarenheter som jag bara kan ana mig till och framtidsdrömmar som jag inte vet något om.

Genus, ras, sexualitet och klass är viktiga analytiska och politiska begrepp som hjälper mig att orientera mig i det sociala och att förstå olika fenomen för att bättre kunna stöda mina elever. Men jag varseblir att människor är fulla av motstridigheter. En medvetenhet om olika sociala markörer kan hjälpa på ett symbolplan, eller på ett strukturellt plan, men möten som sker mellan individer är alltid mer komplexa.

Under årens lopp har jag sökt inspiration från olika håll, men den senaste tiden har jag igen känt en stark dragning till dialogpedagogiken. Paulo Freires tankar om hur kunskap skapas tillsammans och den svarta feministen bell hooks’ tankar om ett flerstämmigt klassrum påminner mig om att min uppgift som lärare är att vara öppen och lyhörd och beredd att lära mig något nytt genom mötet med olika elever. Transformationen sker också i mig.

Klassrummet kan alltså bli ett utrymme för förändring. Bestående förändring kommer långsamt. Det sker en pendelrörelse mellan de nya och de gamla färdigheterna. Det gäller att lägga märka till alla de små skiftningarna, alla de små stegen som tas i en ny riktning och glädjas över dem. Det är det som ger liv åt hoppet och motivationen.

Jag försöker bära dessa insikter från klassrummet med mig in i vardagen. En kritisk medvetenhet om vad som pågår är viktig. Motstånd kräver aktiva gärningar.

Men då man väl bestämt sig för att våga öppna upp för förändring och vågar ta små steg i en ny riktning kommer det alltid att leda till en omvandling. Det räcker att man ändrar kursen på sin inre kompass med några grader, då når man en ny destination.

Det samma gäller också samhällelig förändring. Sätter vi kursen mot ett inkluderande samhälle som klarar av konflikter och motstridigheter, så styr vi bort från avhumanisering, stereotypisering och rädsla.