Varha i ett nötskal – ”Det börjat vara i sista stund att rädda välfärdssamhället”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vad ska hända med social- och hälsovården och räddningstjänsten under kommande valperiod?
Oron är påtaglig.
Det beror på hur det går i valet: vinner de partier som anser att ekonomin kommer först eller vi som anser att de grundlagsenliga rättigheterna och välfärdssamhället kommer först?
Kombinerat med vissa kloka förändringar då bristen på personal blir allt större, och för att alldeles särskilt kunna ta hand om de stora årsklasserna som just nu behöver hjälp och stöd i vardagen.
Den förtroendebrist som finns måste få ett slut, men så länge orealistiska sparåtgärder pådyvlas oss uppifrån är det svårt. Nyligen kom ännu fler.
För de allra äldsta och de minnessjuka i olika åldrar är paddan inget alternativ, och alla som behöver måste absolut få plats på boenden med vård dygnet runt.
Också på svenska givetvis.
Vi som har suttit i Varhas styrelse i tre år grubblar förtvivlat på varför våra beslut så ofta inte följs av dem som ska förverkliga besluten.
Den förtroendebrist som finns måste få ett slut, men så länge orealistiska sparåtgärder pådyvlas oss uppifrån är det svårt. Nyligen kom ännu fler.
Århundradets största reform går inte att genomföra på tre år.
Särskilt inte i Egentliga Finland som är extremt splittrat.
Men det sker också förbättringar, långsamt.
Varha har redan länge jobbat på att hela landskapets invånare inom 2025 ska ha tillgång till ett så kallat eget team, det vill säga minst läkare och vårdare, eventuellt socialarbetare, fysioterapeut.
Detta kommer att spara pengar, men för att komma så långt behövs lite mera medel i det här skedet och de pengarna ger regeringen inte, och inte heller mera tid.
Att vi i styrelsen vågade fatta beslutet att nästan helt sluta med jättedyra inhyrda läkare var mycket bra och sparar förstås pengar, likaså att vi beslöt hålla oss till 14 dagars vårdgaranti fast regeringen tycker att tre månader är helt okej.
Men jag är illa rädd att pengarna inte räcker.
Den flexibilitet och det bondförnuft som behövs i dylika förändringsprocesser har man inte vågat använda.
Det är en ledarskapsfråga och senast nu måste ledarskap börja innefatta också samarbete, flexibilitet och långsiktighet.
Det är tämligen svårt att få vård på svenska om det finns nån vård eller service alls!
Vänstern jobbar för att vård finns, på nära håll också i skärgården och på små orter, för att de massiva avgiftsförhöjningarna som regeringen tvingade fram ska återtas, för att välfärdsområdena ska ges den självständighet som var meningen, bland annat för att kunna investera mera i egen billigare service (äldreboenden, barnhem), och för att minska på den hårda centraliseringsivern som varken sparar pengar eller gör servicen bättre.
Den stora frågan är: vågar också de andra partierna redan i vår gå in för det som är helt nödvändigt, det vill säga att Varha på eget bevåg går in för att nå ekonomisk balans på 2–3 år i stället för redan nästa år?
Vänstern har redan länge ansett att så bör ske och på senaste fullmäktigemöte lämnade Centern in en sådan motion. SDP torde stöda den, men blir vi fler?
Det börjat vara i sista stund att rädda välfärdssamhället.