Varför svartmålar Bryggmansällskapet arkitektoniskt återuppbyggande i Åbo?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Med klockren precision repeterar Bryggmansällskapets styrelse modernisternas ständiga klagovisor om ”kulisser” och ”Disneyland”-arkitektur, då de kritiserar Arkitekturupprorets förslag om att återuppbygga de klassiska byggnader som en gång stod vid den ortodoxa kyrkan.
Denna klichéartade kritik pekar på en omfattande motsägelse i skribenternas resonemang.
För samtidigt framför de uppenbarligen med godkännande att salutorgets stenbyggnader byggdes enligt sin egen tids arkitekturideal – med antydan om att även vi därför bör göra detsamma.
Arkitekturidealet under 1800-talet utgjorde dock ett kopierande av exempelvis renässans och gotisk stil och är således enligt modernistisk syn ”kulissarkitektur”.
”Historia skapas inte med att bygga imitationer”, säger skribenterna och avfärdar därmed de senaste 500 åren av europeiskt stadsbyggande.
Skribenterna skriver vidare om den ”rikedom” i den ”tidsbundna lager-på-lagerstrukturen” som olika stilar medför.
Detta kan man hålla med om, och där sådana skikt kan påträffas i Europas kulturstäder skapar de ofta intressanta stadsrum.
En personlig favorit är Fleet Street i London där uttrycken varierar från tudorstil till art deco.
Något sådant existerar dessvärre varken i Åbo eller i Finland överlag. Att exempelvis placera en betongkoloss bredvid ett gammalt trähus skapar inte ”rikedom” utan skärrande fulhet.
Skribenterna lyfter fram hopfogandet av de gamla och nya huvudbiblioteken som ett ”talande exempel” på arkitektonisk variation.
Att foga en glaspanel till en äldre tegelfasad kan väl knappast ses som något mästerstycke i ambition?
Här har man ju dock uttryckligen endast positionerat en modernistisk byggnad bredvid ett äldre hus utan någon som helst eftertanke. Att foga en glaspanel till en äldre tegelfasad kan väl knappast ses som något mästerstycke i ambition?
Den verkliga orsaken till denna typ av retorik handlar om att cementera en viss typ av stadsplanering genom att omöjliggöra en annan – i detta fall återuppbyggandet av det en gång förlorade.
Under tidigare epoker har arkitekturen styrts av en strävan efter skönhet och trivsel, medan man i dag lever i en slags loop av självrefererande och överbelastande självmedvetenhet.
Detta framgår i det ofta repeterade mantrat om att ”alla epoker bygger enligt sina ideal”.
Dessa ideal framkom dock genom att fördomsfritt inom ramarna för det utförbara skapa möjligast tilltalande arkitektur. Det epoktypiska upptäcks i efterhand.
Bryggmansällskapet föreslår att en park anläggs på tomterna, vilket visserligen är att föredra framom den kontorshusestetik som nu är i antågande.
Men varför försöker man samtidigt skjuta i sank en rörelse som syftar till att återupprätta den fördomsfria skönheten i arkitekturen?