Varför jag aldrig vill vara "perfekt"

I mitt yrke blir jag ofta fotad när nya kläder kommer in. Vi är ett litet familjeföretag som gör allt själva, och jag kan inte hantera en kamera så jag hamnar framför den.

Ibland smakar det trä, men jag gör det ändå då jag också vet att bilderna gör en skillnad. Det är viktigt att sprida bilder på modeller som ser vanliga ut!

Inte extremt tillfixad, inte med perfekt kropp – jag har dubbelhaka, grått hår, rynkor under ögonen, hängmage och så är jag dessutom kobent och över 60 år gammal. Hur ofta ser man bilder på sådana som mig?

Ändå får jag höra att jag "passar i allt och blir så bra på bild". Som att jag, med alla mina skavanker, helt plötsligt är en helt ypperlig modell!

Tänk att jag som alltid varit mullig och kobent kan få en sån komplimang? Det betyder att idealen vi så länge blivit matade med inte stämmer, och att skönhet inte endast sitter i hur vi ser ut!

För i ärlighetens namn, vet ni varför jag blir bra på bild och passar i allt? Det kallas utstrålning! Jag har självkänsla, vågar ta plats. Jag och mitt liv är långt ifrån perfekt, men jag känner mig, i alla fall de flesta dagar, stark, stolt och värdefull.

Men hur bygger man självkänslan om man inte fått den med sig från start?

Det finns säkert många sätt, men en sak jag aktivt brukar undvika är jämförelsefällan. I dagens informationssamhälle med bilder, videor och polerade ytor som flödar runt oss är det lätt att idealbilderna hopar sig och vi börjar tro att vi ska vara alla samtidigt.

Du sitter hemma på din kammare och tar del av 10 olika människors så kallade "perfekta liv", och glömmer att det du ser är en BRÅKDEL av helheten.

Du har ingen aning om vad de gått igenom, vilka sorger och smärtor de har upplevt eller vilka komplex de lever med. Du ser bara en utvald del av helheten, och jämför dig med den.

Till sist jämför du dig med med 10 perfekta utvalda delar och undrar varför du känner dig så misslyckad och ful. Jämförelsen gör oss blind.

På samma sätt man ska vara försiktig med att döma en annan människa, ska man vara försiktig med att jämföra sig med en liten del av en annan människas liv.

Den ena kanske har en jättesnygg kropp, men känner sig ensam, den andra har massor med pengar men känner sig tom, trots att hon till synes har allt. Den fjärde lever det mest hälsosamma av liv, men är livrädd för att dö.

Och visst har vi alltid jämfört oss med människor runt omkring oss, men förr kanske det var grannen som var vår måttstock.

Oftast blev man sen god vän med grannen och fick då en bättre helhetsbild av hennes liv. Man såg att även grannen hade dammtussar i hörnen och bjöd på köpt kaffebröd istället för hembakat.

Hon hade också lite hängmage, och en härlig självdistans så ni kunde skoja om era magar tillsammans, och känna gemenskap. Man såg sig själv i den andra. Jag tror det är av denna anledning människor alltid gillat att läsa om eller se på berättelser om olika människors brokiga livsöden. Man får ta del av alla delar, både det tragiska och det härliga. De är aldrig perfekta, för det är ingen människa (och det blir heller ingen bra berättelse).

Skönlitteratur och film ger oss perspektiv. Ni vet den där känslan när man sett en film som verkligen berör en, hur man på något sätt får syn på sitt eget liv ur ett annat perspektiv. Vi blir lite snällare mot vår egna brokiga vardag och tycker kanske att det till och med känns lite romantiskt.

Så för att komma ur jämförelsefällan – ta del av en människas hela liv och känn igen dig i alla överraskningar, istället för att jämföra dig med perfekta detaljer.

Perfekt är ointressant och tråkigt! Ingen är du, och det är din superkraft. Var inte en produkt av många idealbilder, utan var en produkt av dina val, handlingar och de erfarenheter du samlar på dig.

Släpp idén om det perfekta livet, för även solen har fläckar och det är det som gör livet spännande!

Marie Backman-Thors Entrepenör, Dress like Marie