"Varför gör du det du gör? För egen del får jag backa bandet till en julafton på 80-talet och en varm augustidag i Åbo tio år senare"

Du har säkert fått – eller ställt dig själv – den frågan: hur kommer det sig att du gör det du gör?

Det kan vara enkelt att förklara vad vi gör, men frågan varför kräver ofta mer eftertanke.

För egen del får jag backa bandet till två tillfällen: en julafton i slutet av 1980-talet och en varm augustidag i Åbo tio år senare.

Allt började den julafton då min bror och jag hittade ett stort och namnlöst paket under granen. Pappa sade sig inte veta vad det var. Inte mamma heller, till först. Men efter lite övertalan berättade hon att det var en verktygslåda som pappa länge hade önskat sig.

Julafton kom, vi öppnade våra presenter och till sist fanns bara det mystiska paketet kvar. Mamma avslöjade hemligheten, och pappa började "överraskat" öppna paketet. Jag och min bror blev desto mer överraskade av innehållet.

Under det glansiga presentpappret uppenbarade sig en Commodore 64 – vår efterlängtade dator.

Den julen öppnades en ny och spännande värld för mig. Teknikintresset höll i sig och tio år senare gick flyttlasset till Åbo från en liten by i Österbotten. Jag skulle studera informationsbehandling, nuvarande datavetenskap, vid ÅA.

Dagen vi träffade våra blivande studiekompisar är mitt andra "varför gör du det du gör"-tillfälle.

Man talar idag om bubblor, hur vår världsbild formas av dem vi följer på nätet och de medier vi väljer att ta del av. Men visst hade vi bubblor också tidigare. Hemma i Österbotten hade jag i första hand läst Kristinestads tidning, Syd-Österbotten (nuvarande Sydin) och Vasabladet. Sett på SVT och Yle. Och under det sista gymnasieåret hade Altavista låtit mig söka på webben.

Oavsett, en rätt begränsad bubbla. Och den dag jag träffade mina studiekompisar blev jag varse något min bubbla inte berättat: som tjej "borde" jag inte vara intresserad av teknik.

Bland alla killarna var vi två tjejer. Ett frö till det som skulle bli min drivkraft hade såtts.

Redan då, under sent 1990-tal, kom rapporter som visade hur tekniken skulle komma att påverka oss och samhället. Varför fick vi då inte lära oss det i skolan, så som vi lärde oss matematik, historia och språk? Varför lockade ämnet en så snäv grupp människor? Varför ansågs inte en grundläggande förståelse för tekniken, eller det som vi i dag lite slentrianmässigt kallar digitalisering, vara allmänbildning?

Frågorna var många, och för en nyfiken studerande låg dörrarna öppna för att börja nysta i svaren.

Ju mer jag nystade, desto tydligare blev det hur central människan är i den otroligt fascinerande teknikutvecklingen. Tekniken är i sig fyrkantig och tråkig. Det är först då den används som vi kan se dess styrka i att lösa problem, låta oss göra saker på nya sätt eller klara av sådant vi tidigare bara drömt om.

Men för att skapa den typ av lösningar vi behöver och vill ha, för att fatta ansvarsfulla beslut, dra nytta av möjligheterna och undvika riskerna – där behövs vi. Var och en av oss.

Det är mitt svar på frågan "varför" och orsaken till att jag arbetar för digital kompetens och digital delaktighet för alla: från skolelever till pensionärer, från företagare till beslutsfattare. Att få allt fler ombord det digitala tåget, helt enkelt.

Det att man en gång börjat med något är naturligtvis inte en orsak att hålla fast vid det. Mycket vatten har runnit under broarna sedan paketet låg under julgranen och jag träffade mina studiekompisar. Vi förändras, situationer utvecklas, frågor byts ut. Det är därför minst lika viktigt att regelbundet fråga sig varför man fortsätter med det man gör.

För mig är svaret enkelt – det blir inte tråkigt! Åtminstone har jag hittills i olika roller – som forskare, företagare, föreläsare, författare, föreningsaktiv, förälder – alltid hittat nya bollar att kasta i luften, järn att sticka i elden och frågor att fundera på.

Nu har jag även glädjen att göra det i rollen som ÅU-kolumnist. Jag ser fram emot att få kasta bollar och dela funderingar med er under 2023.