Varför blir folk så upprörda av förvaltningsreformer?

Förvaltningsilskan slår emot en utredare som stiger in i ett auditorium fyllt med folk som tycker att en kommunreform är en riktigt korkad idé. Förvaltningsilskan kan sätta sin prägel på politiska processer länge efter att den konkreta frågan är avgjord.

Kommunindelningsutredningen mellan Vasa och Korsholm är ett färskt exempel. Eller den snåriga och tidspressade riksdagsbehandlingen av vårdreformen som fick känslorna att svalla hos politiker som borde ha sett det mesta. ”Man gick in fullt frisk och kom ut galen”, som en anonym riksdagsledamot beskrev i Helsingin Sanomat 19.3.2019.

Jag har upplevt olika uttryck för förvaltningsilska i mina uppdrag som utredare och kommentator. Utifrån den erfarenheten vill jag påstå att det är alltför enkelt att avfärda upprördheten över förvaltningsreformer som enbart förändringsmotstånd eller politisk enögdhet.

Min erfarenhet är att ett ”nej” har många nyanser och att det är viktigt att lyssna till berättelsen bakom nejet. Ofta handlar det om en upplevelse av att det egna perspektivet underskattats eller felbedömts och den upplevelsen finns i minst fem olika varianter:

1. Det som ser ut som ”bara administration” är någons jobb, någons maktposition, någons trygghet och någons invanda sätt att arbeta. ”Bara administration” säger bara den som aldrig själv behövt bli föremål för en förvaltningsreform.

2. Förvaltningsreformer är trubbiga knivar som av politiska orsaker marknadsförs som lasersvärd. Orimliga förväntningar på vad som går att åstadkomma genom en administrativ reform har en tendens att utlösa förvaltningsilska. Folk är nämligen inte dumma.

3. Det är lätt att identifiera tjugofem konkreta saker som blir sämre om en reform genomförs, men svårt gå i god för att alla de fördelar man tänker sig att reformen ska ge faktiskt förverkligas i framtiden. Här finns grogrund till förvaltningsilska hos alla parter. Ilska över att bli fråntagen tjugofem goda saker och ilska över att ingen förstår hur mycket bättre det kan bli framöver.

4. När arbete, ansvar, pengar och makt ska fördelas framgår det hur olika folk ser på vad som är viktigt. Det som betyder tusen för någon betyder kanske trettio för någon annan och ibland är det omöjligt att nå en rimlig kompromiss mellan tusen och trettio. Tänk till exempel på den aktuella debatten om Åbolands sjukhus ställning inom ÅUCS (ÅU 24.5.2019).

5. Mänskliga olikheter och praktiska omständigheter orsakar ofta mer förvaltningsilska än nödvändigt. En sådan sak är helt vanliga temperamentsskillnader mellan beslutsfattare. Vissa är färdiga att genast nappa på nya idéer, medan acceptansen för det nya hos andra gror långsamt som persiljefrön. Kollisionen mellan tidsperspektiv har lett till att vettiga idéer skrotats för tidigt, trots att de skulle ha haft en chans med en lite mer generös tidtabell. När persilja väl gror är den nämligen svår att stoppa.