Våren, förändringen

Jag vaknar upp till bakslaget, takatalvi, och tänker på blåsipporna.

”De är på något vis oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen.”

Träffade de första på påskdagen. De finns i en skogsbacke nära mig. Åbo är av det formatet, invånarna kan ta sig till blåsippor till fots.

”Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting. Här är extas, men lågt i tak. ’Karriär’ – ovidkommande! ’Makt’ och ’publicitet’ – löjeväckande!”

Blåsippsdiktaren är Tomas Tranströmer. Han är på väg bort från den gamla sortens naturlyrik som rövar naturen på bilder och har dem att spela upp mänskliga känslor.

Han spelar annorlunda på det registret. Han gör det med lätthet. Lättheten känns konkret: ”ett kilo vägde 700 gram”. Formuleringen kommer från en annan vårdikt – som inte bara handlar om våren, utan mer om förändringen, att den finns, inte bara som en abstrakt möjlighet.

Blåsippan har sin givna plats också genom sången, en kollektiv ägodel. ”Blåsippan uti backarna står …” börjar den, i andra raden kommer rimordet, efterlängtat.

Jag lärde mig visan mitt i min experimentella period som barn, bytte ut ”blåsippan” till alltmöjligt, till exempel ”ärtsoppa”, bara för att se hur det gick. En person som iakttog mig då jag ännu var ett barn utan förpliktelser och en fri ande, har berättat det för mig.

Nu är också den personen borta, så jag får lov att minnas att det en gång fanns någon som mindes mig när jag var fem. Jag saknar det. Det är en saknad som växt till sin fulla storlek (som i praktiken är okänd) och inte kommer att bli mindre.

I dagarna kan man knappt ta i en tidning utan att krocka med artiklar och kolumner som handlar om ensamhet. Jag börjar bli putt på dem. Jag tänker att de egentligen handlar om saknad. Och om avsaknad. Det konkreta. Sällan är de till fullo genomtänkta.

Det är långa och korta texter – men aldrig att skribenten sagt sig själv höra till de ensamma! Ensamhet är en folksjukdom, läser jag i mer än ett inlägg. Och absolut inget att skämmas över!

Men är det inte ett lite vimsigt användande av termen? Hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, astma och allergi, kroniska lungsjukdomar, cancersjukdomar, demens, sjukdomar i rörelseorganen och psykiska problem räknas till folksjukdomarna i Finland. Det kan man läsa på hemsidorna för Institutet för hälsa och välfärd. Ensamhet står ännu inte där.

Avsaknaden, de olika slagen av den, är väl det som ska bekämpas. Avsaknad av kontakter, stöd, olika slags resurser. Sånt som marginaliserar och isolerar. Samhället kan göra något där, men enskildas känsla av ensamhet kan det allmänna svårligen hantera. Hur skulle det ske? Och vore det till hundra procent önskvärt?

I livsstilsprogrammet ”Efter nio” uttalar sig professor Niina Junttila, som profilerats som Finlands ”ensamhetsprofessor”, fastän tjänstebeskrivningen är allmännare och striktare, på ett sätt som lämnar det kvasi-indignerade och bollandet med siffror därhän. Fast hon nämnde visst några siffror, det måste hon väl.

Hon hanterar frågan mindre som en sjukdom, där det är på patientens ansvar att söka vård, och mer som en belägenhet som har en gemensam lösning. Hon nämner mänskligt bemötande, och vad det kan vara.

Förstås, man undgår inte frågan: Måste det vara en professor till det? Som omständigheterna ser ut blir svaret: Ja. Jag är glad att det finns en. Diskussionen håller sig nykter då.

Och medan jag kommit till det har snön nästan smultit och bakslaget själv lidit bakslag. Den lyckliga viktlösa blåsippsfärgen glimtar fram i skogsbacken. När jag skriver om den kan jag se den.