Vårdreformen styr kostnadsnivån

VÅRDREFORMEN. Jarl Ahlbeck känner vi som en kunnig analytiker i debatten gällande flera viktiga samhällsfrågor som anknyter till hans specialkunnande. Till hans specialgebit hör inte vårdsektorn och speciellt inte vårdreformen som tydligt framgick av hans inlägg (ÅU 30.5). Skulle han ha läst bättre vad den innehåller och vad syftet med den är hade han lyckats bättre med att kommentera den. Han presenterade heller inga alternativa lösningar som vore bättre än den föreslagna reformen.

Han beskyller mig (ÅU 5.6) för att ha misstolkat hans skrivelse trots att jag tydligt utgick från innehållet i den. Han uppger även att han inte ifrågasätter privatläkarnas etik och det är ett välkommet uttalande av honom. Då han kraftigt kritiserat vårdreformen för dess större inslag av anlitandet av privata vårdbolag och dessa bolags intresse och möjligheter av att genomföra, som han tycker onödiga undersökningar, är det svårt att se att han då inte avsåg läkarnas del i det.

Det är läkarna som avgör hur omfattande undersökningar som behövs. Tycker man att onödiga undersökningar ordineras finns ett klart samband till den etiska nvån, om man som Ahlbeck kopplat det till marknadsföring och vinstsyfte.

Men fint att Ahlbeck förtydligar att han inte ifrågasätter privatläkares vårdetiska nivå. Som så många andra har Ahlbeck även missuppfattat landskapens ersättningssystem till de vårdbolag de gör avtal med. Finland har aktat sig för att betala för den inköpta vården av privatbolag enligt antal läkarbesök och enligt utförd prestation per patient. Det system som i stort sett tillämpas i bland annat Sverige.

Vårdreformen innebär att 15 landskap organiserar vården genom 15 vårdområden, de tre minsta landskapens vård är sammanslagen med grannlandskapet. Varje landskap har sitt vårdverk med sina egna vårdcentraler, de nuvarande hälsocentralerna, och därtill gör de avtal med privata vårdbolag och deras centraler. Ersättningen sker till samma belopp per kund på årsnivå för vården både till vårdverket och till privata vårdbolag. På detta sätt styrs kostnadsnivån.

En del privata läkarcentraler och framförallt tandläkarcentraler har redan uppgett att ersättningsnivån är för låg och att de inte avser att ingå avtal med landskapen.

Men de största har uppgett att de är villiga till samarbete med landskapen till exempel Terveystalo med Diacor, Mehiläinen och Pihlajalinna med Dextra. Av tredje sektorns aktörer har bland annat Folkhälsan uppgett sig vara intresserad av samarbete.

I ersättningssystemet använder sig landskapen av olika kategorier som utgår från kundernas sjukdomsomfattning och diagnoser och som vi vet har bland annat FPA register över medborgarnas diagnoser och vilka mediciner de använder. Därtill har det grundats ett IT-verk av staten som bygger upp det gemensamma datasystemet för alla landskap och dess vårdverksamhet.

Och staten har ett gemensamt lokalitetsverk, Tilakeskus, som förvaltar alla vårdbyggnader.

Finansministeriets kanslichef Martti Hetemäki har utförligt beskrivit hur vårdreformen fyller de krav som EU, OECD och IMF efterlyst av Finland för att få vårdstrukturen i bättre skick. Utmaningarna är stora då antalet av dem som är över 75 år fördubblas till år 2030.

Bo Holmberg

Karis