Vårdreformen är ett steg in i ett mörkt hål
Vårdreformen ska genomföras och de nya välfärdsområdena ska starta om cirka 18 månader. Om tidtabellen ska bli verklighet, måste lagarna godkännas i rasande fart i riksdagen. Betyder tidtabellen att projektet igen försenas?
Riksdagen behandlar för tillfället vårdreformen. Riksdagen måste godkänna det digra vårdreformspaketet före sommarpausen, om det ens i teorin ska vara möjligt att de nya välfärdsområdena ska inleda sin verksamhet år 2023. Om tidtabellen håller, vilket är osannolikt, ska landskapsval hållas nästa år.
Det börjar bli allt mera sannolikt att vårdreformen inte kan genomföras enligt ursprunglig tidtabell. Att starta upp och överföra social- och hälsovårdsverksamheten från kommunerna och sjukvårdsdistrikten till de nya välfärdsområdena är en massiv operation.
Det är ändå inte tidtabellen som är den stora frågan i vårdreformen. Det torde vara mindre relevant om reformen träder i kraft år 2023 eller år 2025. Den stora fråga är vilka effekter vårdreformen kommer att få. Blir vården bättre, var erbjuds den och vad kostar den nya vårdstrukturen?
Blir vården, äldreomsorgen och räddningsverksamheten bättre då de övertas av de nya välfärdsområdena? Svaret på frågan är nej, men det nekande svaret innehåller många nyanser. Större enheter, som kommer att uppstå, gör att mera kompetens samlas under samma tak. Ökade möjligheter att specialisera sig kan leda till fördjupad kunskap.
Inom specialsjukvården är förändringen liten, eftersom den redan är koncentrerad till några platser. Inom primärhälsovården kan förändringen bli större. Vad kommer att anses vara en lämplig befolkningsmängd för en vårdcentral? Det finns ingredienser i reformen som gör att chocken i Åboland kan bli stor, då perspektivet i planeringen av verksamheten byter till Egentliga Finland.
De nya fullmäktigesammansättningarna i kommunerna kommer att vakna upp till en ny och krass verklighet. Nu planerar man för olika lösningar ur den egna kommunens perspektiv. Det perspektivet kommer att vara bortblåst samma dag som välfärdsområdet tar över verksamheten.
Frågan om var vård och service, i olika former, kommer att erbjudas i framtiden är både intressant och prestigefylld. Vilka orter kan strategiskt, ur den nya helhetens horisont sett, anses behöva en vårdcentral eller någon form av närservice? Allt detta saknar svar och kommer att sakna svar då reformen träder i kraft. Vårdreformen är ett stort steg in i ett okänt social- och hälsovårdskosmos.
I slutändan måste regeringen också ta ansvar för vad de nya välfärdsområdena kostar och hur verksamheten ska finansieras. Det som är häpnadsväckande är att regeringen denna gång aviserat att de framtida kostnaderna inte är en relevant sak i vårdreformen.
Redan förberedelserna av reformen kostar. I lagförslaget finns en uppskattning på 550 miljoner euro för initiala kostnader, varav en stor del skulle gå till samordning av olika informationssystem. En annan stor utgift blir löneharmoniseringen. Om lönerna för de 173 000 anställda som flyttas till välfärdsområdena justeras så att alla har samma lön för samma arbetsuppgifter, ökar de årliga lönekostnaderna med drygt 500 miljoner euro per år. Summan bygger på att lönerna harmoniseras uppåt.
Vårdreformen kan bli en dyr affär för Finland och för skattebetalarna. Det här, kombinerat med att kommunernas ekonomi krymper och försvagas i samband med reformen, är oroväckande. Kommer den nu sittande regeringen att bli Finlands genom tiderna dyraste regering?
Den nuvarande regeringen tar en stor ekonomisk risk om vårdreformen genomförs enligt det nu gällande lagförslaget. Regering förefaller inte vara beredd att ta ansvar för att Finlands ekonomi är i balans i framtiden.
Efter 15 år, 5 regeringar och betydande kostnader för alla reformförberedelser som förfallit, är det dags att ro i land en vårdreform. Regeringen hade inte behövt krångla till saken. Samtliga uppgifter inom social- och hälsovården kunde ha överförts till sjukvårdsdistrikten. Då kunde reformen ha genomförts inom rimlig tid, med måttliga kostnader och genom att använda nuvarande struktur.
Tyvärr har varje regering under 2000-talet misslyckats med att kombinera sina visioner om social- och hälsovårdens framtid med verkligheten. Risken finns att även den nu sittande regeringen inte skiljer mellan vision och illusion.