Varde ljus!
När man jobbar i Logomo, där ÅU bland tiotals med andra företag finns, har man i många fall inget fönster med utsikt. Vårt kontor är ett sådant fall.
Vi har inga fönster alls egentligen. Vi har många glasväggar.
En möjlighet är att ställa sig vid en sådan glasvägg och se uppåt mot taket och via takfönstret se en strimma av himlen, och notera vilket väder det är.
Låter det omständigt? Ja..., jag kan tänka mig många andra ord också för att beskriva den här avsaknaden av kontakt med naturens ljus och vädret, men de får vara opublicerade.
Och i ärlighetens namn är det inte så ofta nu i november som man njuter av det man ser därute.
Tvärtom kan man den här årstiden gratulera sig till att man har "kontorsarbete" och inte jobbar såsom en vän gjorde häromveckan, lade plåttak utomhus på 28 meters höjd.
Och ibland händer det, även i november, att solen visar sig.
De stunderna vill jag uppleva, och får jag inte vistas utomhus vill jag gärna se ut.
Jag känner mig beroende av ljuset.
Vi är många som kämpar mot mörkret på hösten. Man behöver inte ta till så starka ord som höstdepression för att beskriva den här känslan jag talar om.
Men det är en slags dysterhet som jag förknippar med mörka morgnar, mörkt när du far hem från jobbet, mörkt vid horisonten, grått och vått och ett eländigt mörker.
Och sen plötsligt en dag, som den här måndagen, händer det: Jubel och gamman! Solen är framme!
Den får löven att gnistra, den får luften att kännas renare, den får humöret att svänga.
För humörsvängningen finns det andra metoder också.
En metod jag har lärt mig att tillämpa är att se varje leende och varmt ord jag möter som små solstrålar, och det är den bästa mörkermedicinen som finns. Det är sådant ljus som värmer min själ.
Men varm inombords blir jag också över att jag just den här veckan får bada i massor med ljus, hemma i Pargas. Det gör jag genom att ta del av ljusfestivalen Lux Archipelago.
Jag kan ta en promenad längs med Köpmansgatan och se ljusinstallationer i skyltfönster, vid Segelrondellen har Vespa Laine skapat ett ljuskonstverk, jag kan glädjas åt kollegans ljusinstallation i redaktionens, det vill säga PK:s, fönster, jag kan besöka utkiksplatsen för Nordkalks dagbrott, alltså gruvan, och se den flöda i ljus i ett färgsprakande konstverk.
Vi är många som saknar ljuset, ja.
Så varmt välkomna till Pargas i mörker och se på ljuset!
Anja Kuusisto