Var glad!

På söndagen firar vi den fjärde söndagen i fastan. Den kallas också midfastosöndagen.

Dess gamla namn är ”Laetare” (från Jes 66). Det är latin och betyder: Gläds!

Det som man vardagligt betecknar med ordet ”känsla” omfattar ett invecklat fenomen som modern vetenskap håller på att bena ut. Man skiljer bland annat mellan känsla, affekt, emotion, stämning.

Känslor är då ganska komplicerade processer som uppstår i samspel mellan hjärnans tolkande funktioner, kroppens olika biokemiska reaktioner och yttre och inre stimuli som utlöser allt detta.

Antonio Damasio (”Descartes misstag: Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan”) har betonat känslans betydelse för mänskans tankeverksamhet. Förnuft, gott omdöme och tro är beroende av en emotionell förmåga.

Känslorna är hjärnans förbindelselänk mellan kroppen och verkligheten. Känslorna är en viktig del av självinsikten.

Känslor är bara vad de är. De behöver inte värderas.

Det finns inga dåliga känslor. Både i samhället och i kyrkan finns en tendens att undvika de jobbiga känslorna. Men alla känslor behövs, alla behöver mötas. De hör till livets fullhet. Alla känslor bär med sig viktiga insikter.

Midfastosöndagen påminner om att det ändå finns ett mål: glädjen.

Glädjen inte bara som hopp, i slutet av resan.

Vi behöver bli uppmärksamma för den, bädda för den, ta vara på den också under vandringens gång. ”Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.” (Predikaren 3)

EN SAGA I SJU FÄRGER

I

i mitt livs mörkblå

ruiner låg känslorna

kring själens lägereld

om natten

II

ilskan lågade och

sprakade ikapp med eldens

röda flammor, lovade: ”aldrig

aldrig skall ditt hjärta dö!”

III

rädslan, orolig, orange ville

klänga bara, kramas, och ropade att

”alltid vill jag skydda dig!”

IV

stilla reste sig sorgen, svepte

det jag är i himlamantel, sammetslen

och längtan, blå, oändligt skön

V

avskyn, violett och liten, kröp på

gränsen mellan natt och skugga, mellan

rött och blått, en rynkad näsa, djupt

förnärmad: ”Hur länge måste jag

stå ut med er?” (1)

VI

förundrans barn såg allt med

ögon stora, gröna, förstod att

det ingenting förstår men

väntar, väntar allt

VII

till sist tog glädjen

ordet, leende och gul

en sol, en mor, som famnar

allt, och viskade:

”O, ni mina

barn! allt, allt är väl

och skall bli

väl...” (2)

(1) Mk 9

(2) Julian of Norwich: ”...al shal be wele, and al shal be wele, and all manner thing shal be wele.” (Shewing 27)