Var går yttrandefrihetens gränser? – "Var gränsen än dras kan någon anse att den är på fel ställe"

Finlands grundlag innehåller ett antal grundläggande friheter och rättigheter. En av dessa är yttrandefriheten. Till yttrandefriheten hör rätten för var och en att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta.

Yttrandefriheten är dock inte obegränsad, och den ger inte rätt att säga vad som helst. Vissa yttranden är rent av kriminaliserade under brottsrubriceringar såsom ärekränkning, spridande av information som kränker privatlivet, hets mot folkgrupp och olaga förföljelse.

Alla personer är inte lika inför lagen, och offentliga personer såsom politiker och personer verksamma i offentliga positioner måste leva med ett lägre skydd för personlig integritet än andra.

Var går då yttrandefrihetens gränser? Dessvärre är juridiken ingen exakt vetenskap, och det är inte alltid klart var gränsen mellan det tillåtna och det otillåtna går. Under årets första månader har denna gräns testats i flera uppmärksammade fall.

I januari dömde Helsingfors tingsrätt två journalister på Helsingin Sanomat för ett mycket ovanligt brott, röjande av statshemlighet, med anledning av en artikel som de skrivit om Försvarsmaktens Signalunderrättelsecenter.

Journalisterna hävdade att all information som de använt sig av kunde hittas i offentligt tillgängliga källor, hänvisade till sin yttrandefrihet och bestred att de gjort sig skyldiga till brott. Tingsrätten bedömde dock att journalisterna hade använt sig av hemligstämplad information.

Publicering av denna typ av djup underrättelseinformation kunde tillåtas endast om det rörde sig om ett betydande avslöjande om maktanvändning eller annat myndighetsmissbruk. Detta var det enligt tingsrätten nu inte fråga om och journalisterna hade överskridit yttrandefrihetens gränser.

En annan dag i januari – i ett helt orelaterat fall – brände en högerextrem politiker en koran utanför Turkiets ambassad i Stockholm. Detta skedde med hänvisning till yttrandefriheten och med tillstånd av svenska myndigheter. Händelsen fick stor uppmärksamhet, fördömdes av många arabländer och satte ytterligare käppar i hjulet för Sveriges Natoprocess.

Polisen i Finland meddelade för egen del att det i Finland inte är tillåtet att uttrycka sin yttrandefrihet genom att bränna Koranen, emedan det skulle strida mot trosfriden.

Även EU-kommissionen förhöll sig kritisk till händelsen och konstaterade att hat mot religioner strider mot EU:s värderingar.

Sedermera har polisen i Stockholm ändrat sig och vägrat tillstånd för nya koranbränningar utanför Turkiets ambassad. Denna nya strängare linjedragning har å sin sida kritiserats av svenska experter på yttrandefrihet. Var gränsen än dras kan någon anse att den är på fel ställe.

Strax efter den mycket uppmärksammade koranbränningen i Stockholm höll utrikesminister Pekka Haavisto tal på Advokatdagen i Helsingfors.

Händelsen i Stockholm hade bekymrat Haavisto i den mån att han hade ringt polisen och frågat vad polisen skulle göra i Finland, om någon skulle få för sig att tända eld på en helig skrift på öppen gata.

Den finska polisen kunde än en gång visa prov på sin handlingskraft.

Polisen meddelade utrikesministern att om så skulle hända, skulle polisen ta fram en skumsläckare ock släcka branden.

I Finland är det nämligen förbjudet att göra upp öppen eld på allmän plats. En praktiskt och resultatinriktad lösning på en komplicerad juridisk yttrandefrihetsfråga.