Var är diskussionen om individens plikter?

För dryga två år sedan när Putin startade sin ”3-dagars specialoperation” mot Ukraina blev de flesta av oss överraskade och förskräckta. Naturligtvis. Vi lever ju granne till en expansionshungrig före detta stormakt som nu anfallit ett grannland i två år. Frågan var inte längre om vi skulle bli anfallna, utan när – speciellt om inte Ukrainas försvar hade överträffat våra förväntningar och inte minst ryssens.

De följder som anfallet hade här i Finland överraskade mig totalt. Mina landsmän skrev ut sig ur reserven i mängder och det hände igen när försvarsministern nämnde i ett tal att regeringen övervägde att förbjuda utskrivningen från reserven.

Vad händer det riktigt i landet med en av Europas högsta försvarsvilja?

Det kunde vara lätt – och frestande – att avskriva sådant beteende som feghet. Men det ligger nog något mer än individuella laster i fenomenet. Jag misstänker att vi helt enkelt har överbetonat individens rättigheter och förbisett individens skyldigheter och plikter. Vi inser inte att våra handlingar påverkar andra och att vi faktiskt har en plikt att ta hänsyn till våra medmänniskor.

I Rutger Bergmans bok ”I grunden god” beskriver författaren varför Tyskarna under andra världskriget stred in i det sista även då de var i underläge. Orsaken var inte en stark tilltro till en ideologi utan samma som för de allierade: En stark pliktkänsla mot sina vapenbröder.

Men under covid-19-pandemin var det mycket diskussion om hur regeringens åtgärder begränsade individers rättigheter. Men sällan pratade man om vilka skyldigheter vi som individer har att ta till åtgärder för att beskydda varandra. Det fanns åtminstone ett päron som vägrade att ha munskydd på sig i flyget för att han åt nötter – hela flygresan!

Ingen tanke om hans skyldigheter gentemot medpassagerarnas trygghet.

Samma fenomen hör jag då jag pratar med mina lärarvänner. Eleverna och speciellt deras föräldrar – som barnen förstås apar efter – är nog måna om sina rättigheter. Men de ägnar knappt en tanke om sina skyldigheter mot de andra eleverna och verkligen inte mot lilla perfekta gullepluttens lärare som får stå ut med en bunt bortskämda lortar.

Då menar jag inte gullepluttarna.

Vi ser bristen på plikttänk också i diskussionen kring klimatförändringen Ett effektivt sätt att tackla detta vore att förändra konsumtionsvanor. Men varför skulle just jag behöva ändra min livsstil för att någon hippie säger så? Det måste vara fake news!

Vi förlorar mycket genom att fokusera på rättigheter och förbise skyldigheter. Det är en plikt mot varandra som gör att vi fungerar väl tillsammans. Få människor och ännu färre handlingar sker isolerat. Det betyder att när vi är och när vi gör, gör vi det alltid i förhållande till någon.

När eleven busar under lektionen förringar hen sin plikt mot de andra eleverna då hen stör deras undervisning. Då elevens förälder klagar på läraren eller ställer orealistiska krav på läraren förringar föräldern sin plikt mot läraren att låta denne sköta sitt jobb. För att inte tala om uppfostran av sitt barn.

När reservisten lämnar reserven förringar hen sin plikt mot kommande finska generationer eftersom hen inte bidrar till att de får åtnjuta samma möjligheter som hen själva. Men det är förstås hens rättighet att göra så.

Att våra kommande generationer förstår sina plikter och får en pliktkänsla är en investering för framtiden.

Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.