Var är den där Nurmi?

Ett av mina tidigaste barndomsminnen är från invigningen av idrottsplanen i Esse i början av 1930-talet. Min far, som var lärare i Kronoby men uppvuxen i Esse, var en av initiativtagarna till planbygget. Därför var vi där. Jag var väl ett par år, kanske tre.

Till invigningstävlingarna hade man lyckats få självaste Paavo Nurmi som dragplåster. Det kom förstås åskådare i mängd, trots att regnet stod som spön i backen. I den folkmassan hade en liten pojke små chanser att få se något av det som hände på planen. I min besvikelse och förtvivlan lär jag därför ha ropat: Var är den där Nurmi då?

Det ledde till att jag fick komma upp i en tillräckligt hög famn, så jag fick verkligen se ”den där Nurmi”.

Det här minnet kom för mig när jag tog en titt på kommande söndags evangelietext i Lukas' nittonde kapitel. Också där har det samlats mycket folk för att få se en populär person, som har kommit till orten.

Där förekommer också en som är för liten till växten i den stora och nyfikna folkmassan. Han måste alltså komma högre upp för att kunna se något. Så klättrar han upp i ett träd och sitter nu där och väntar att få se åtminstone en skymt av den berömda personen, när denne om en stund ska passera.

Den lilla mannens Nurmi är ingen mindre än den mycket populära Jesus från Nasaret, känd som en ovanligt fängslande lärare och talare och som en märklig undergörare.

Framför allt har han blivit känd som en ”syndares och publikaners vän”, en vän särskilt till alla dem som andra föraktar och inte vill ha något att göra med.

Han som sitter i trädet är just en sådan, en föraktad tullindrivare i tjänst hos den romerska ockupationsmakten, utstött ur människors gemenskap.

Inget under att han är intresserad av en person som lär vara helt annorlunda, en som vill vara vän också med sådana som han.

Snart ska det visa sig att denna Jesus från Nasaret verkligen är annorlunda. När han kommer där längs gatan är det säkert många som vill väcka hans uppmärksamhet.

Men han går vidare och stannar först vid trädet där den föraktade och utstötta tullindrivaren sitter. Och han har ett mycket speciellt ärende till honom där uppe: ”Skynda dig ner, Sackaios, idag ska jag gästa ditt hem.”

Här händer nu något helt makalöst och otroligt. Den största äran som en stadsbo kunde bevisas i den situationen var att få bjuda den berömda gästen hem till sig.

Den äran skulle förstås någon av de förnäma och mäktiga få. Men nu blir det den föraktade Sackaios som äras mitt framför näsan på de präktiga och ansedda stadsborna. Det här är ju ren skandal!

Det är säkert ingen tillfällighet att berättelsen om Sackaios kom att tecknas ner och bevaras. De första kristna fick ofta uppleva utstötthet och utanförskap.

I de stunderna var det bra att få tänka på Sackaios. Så som Jesus såg på Sackaios så ser han nu på oss. Så ser han på mig! Han var och han är ju så annorlunda.